När Carl von Linné skriver om och beskriver människan är han också intresserad av var gränsen går mellan människa och djur. Överhuvudtaget är både han och många andra under 1700-talet intresserade av gränsen mellan olika delar av naturen; gränsen mellan liv och materia, mellan olika arter, mellan släkten eller just mellan djur och människa. Hur ska de olika delarna definieras? Det är intressant ur ett filosofiskt och metafysiskt perspektiv, men får en slags praktiskt tillämpning när det finns ett intresse av att systematisera och ordna. Gunnar Brobergs avhandling om Carl von Linné Homo Sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära (1975) har just dessa frågor som tema, och ämnet berörs i Gunnars nya biografi över Linné, Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné (2019). Jag ska dock om någon vecka ha en presentation på den årliga ISECS-konferensen i samband med att Executive Committee har sitt möte. Det skulle varit så att mötet ägde rum i Potsdam, men pandemin har förstås ställt till så att det blir ett digitalt möte. Temat för konferensen är ”Man’s best friend? Human-Animal Relations and their Cultural Representations in the 18th Century”. Min tanke var att tala om Linné och apor främst i förhållande till konsumtions- och överflödsdebatten, men eftersom den senaste tidens präglats så av diskussionen om Linné och hur han ser på människor gjorde jag om det lite till att handla om Linné och apor i ett lite bredare sammanhang.
 |
| Simia Capucina (plansch II i Linné, Carl von, Hans maj:ts Adolf Frideriks naturalie samling), Stockholm 1754, av Jean Eric Rehn. Bild: Uppsala universitetsbibliotek, www.alvin-portal.org |
1760 försvarar Christian Emanuel Hoppius dissertationen Antropomorpha, och det är Linné som författat texten. (Det vanliga är att preses har författat avhandlingarna vid denna tid, men det kan bli ämnet för en egen bloggpost). Antropomorpha är också namnet på första ordningen i släktet "Quadrupedia", fyrfotingar, i Systema Naturae. Men i tionde upplagan ändras nomenklaturen så att "Quadrupedia" kommer att heta "Mammalia", och "Antropomorpha" byter namn till "Primates". Dissertationen från 1760 handlar alltså om apor. Linné menar att aporna är så lika människor att det knappt går att veta var gränsen går. De går på ett liknande sätt, de har inte hår i ansiktet och det finns en rad andra likheter. Han skriver:
”Af alt skapadt är owedersägligen intet närmare til Människian än Apeslägtet; deras ansikte, händer och fötter, armar och ben, bröst och inälfwor är oss likast, ja, deras hundrade uptåg, at wara tokige och rolige, at efterapa alt det de se, det är at följa modet, liknar oss så mycket at wi knapt kunna finne gräntse-skillnaden.” (Översättningen är från Svenska Linnésällskapets svenska utgåva från 1955).
Aporna delas in tre olika typer: de som har lång svans (markattor), de med kort svans (babianer) och de utan svans (”egentliga apor”). Han tänker sig också fyra ”nationer” av apor där han i samtliga fall refererar till andra författare och samlingar:
Pygmaeus, här refererar han till George Edward och Hans Sloanes samlingar.
Satyrus, refereras till Tulpius och en ”flicka” av detta slag som ska ha förts levande till London.
Homo caudatus (svantsaren, Lucifer), refereras till Aldrovandus samt till resenären Köping Nils Mattsson som sett en sådan på Cap.
Troglodyt (Homo nocturnus, mörksens barn), refereras till Plinius och sägs bo i Etiopien, på Java och Amboina.
Dessa fyra finns också avbildade i dissertationen. I Systema Naturae återfinns de (i vissa upplagor) i en egen varietet som kallas "Monstrosi". Dessa fyra ”nationer” är med all sannolikhet en blandning av beskrivningar av djur som finns, som orangutang, och mytiska varelser. Det florerade en hel del beskrivningar och historier av det slaget. Det finns t ex även flera beskrivningar av barn som ska ha växt upp bland djur, några sådana återges i dissertationen. De barn som vuxit upp hos djur beskrivs även de som en slags varelser som rör sig längs gränsen mellan vad som är ett djur och vad som är en människa.
 |
| Hus för apor i Linnéträdgården. Foto: Uppsala linneanska trädgårdar www.botan.uu.se |
En del av Linnés beskrivningar av apors beteende grundar sig på observationer av de apor som fanns i botaniska trädgården. I trähus på höga stolpar fanns ett antal apor (om jag förstått rätt ska han ha haft kapuciner och bomullshuvudtamariner). En bomullshuvudtamarin gavs till Linné av Lovisa Ulrika och den kallades Grinn. (Gustav Hesselius utförde även en målning föreställande Grinn). Dessa apor observerades och Linné noterade bl a följande: ”Av naturen äro de elaka, fallna för allt ont, ganska tjuvaktiga, mycket kättjefulla, även när de äro havande. De komma väl ihåg oförrätter och låta sig ej lätt försonas, äro alltid oblyga, men bli tillika ängsliga och släppa avföring eller väder. De härma också alla dumheter, äro svåra att tämja, älska sina ungar – ej blott modern, utan även fadern – även sedan de fött nya.” Beteendet att härma är något som Linné även diskuterar när det gäller människor, och i detta avseende jämförs människor med apor. Det handlar då främst om ett beteende som Linné är kritisk till eftersom det medför att en person oreflekterat lägger sig till med vanor som kläder eller matvanor som inte passar för den personen. I manuskripten till dietetik-föreläsningarna förekommer formuleringar som ”Inter simias versantem oportet esse simiam” ungefär: Den som vistas bland apor bör vara en apa (eller möjligen avses att denne blir en apa) samt ”Affines simiae simiis” - ”Apor är besläktade med apor”. Dessa formuleringar återfinns i sammanhang när Linné talar särskilt om hur människor vid hovet beter sig. Han menar också att svensken apar och han använder formuleringen ”Suecus Simia”. Simia är den latinska beteckningen för släktet apor. Svensken apar efter enligt följande: ”…ty han äter som Engelsman, dricker som Tysk, kläder sig som Fransman, bygger som Italienner, rökar som Holländare, snusar som Spanior, super brännwin som Ryss.” Det finns en fara med att apa efter utan eftertanke. Faran ligger i att en persons yttre bör avspegla dennes inre jag. Hög grad av imitation gör att denna koppling mellan det yttre och inre kan gå förlorad, det kan göra att andra inte förstår vem de möter och än värre kan den viktiga förmågan att känna sig själv gå förlorad. Detta menar Linné är en moralisk risk. Apor förekommer också i måleri, parodier och satir under 1700-talet och ofta är det just i sammanhang där mänsklig fåfänga och ytlighet är temat. Det finns en särskild form av måleri som brukar kallas ”singerie” där apor avbildas när de sysslar med olika mänskliga aktiviteter. Det finns därtill närmast en ”ap-retorik” i yppighetsdebatten, så i detta avseende är det knappast en tillfällighet att det märks även hos Linné. Synen på apor har alltså många bottnar och aspekter. Å ena sidan beskrivs aporna som snarlika människan och människan är i många avseenden ett djur precis som aporna. Å andra sidan har aporna beteenden som är icke önskvärda hos människor, om människan beter sig som dem och ”apar efter” utan reflektion finns det moraliska risker. Klart är i alla fall att aporna är djur som Linné ägnar stor uppmärksamhet och verkar mycket intresserad av.
 |
| Satirtryck, 1780-1800, Wem sehen wir gleich? (Vem ser vi ut som?) Bild: Creative Commons-licens © The Trustees of the British Museum |
Vidare läsning:
Broberg, Gunnar Homo sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära, Stockholm: Almqvist & Wiksell [distr.], 1975, diss, Lychnosbibliotek 28
Broberg, Gunnar Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné. Stockholm: Natur&Kultur, 2019
Linné, Carl von Menniskans cousiner (Antropomorpha), Valda avhandlingar av Carl von Linné utgivna av Svenska Linnésällskapet, Nr 21, Uppsala (Ekenäs), 1955
Runefelt, Leif Att hasta mot undergången. Anspråk, flyktighet, förställning i debatten om konsumtion i Sverige 1730-1830, Lund: Nordic Academic Press, 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar