Menniskans cousiner

När Carl von Linné skriver om och beskriver människan är han också intresserad av var gränsen går mellan människa och djur. Överhuvudtaget är både han och många andra under 1700-talet intresserade av gränsen mellan olika delar av naturen; gränsen mellan liv och materia, mellan olika arter, mellan släkten eller just mellan djur och människa. Hur ska de olika delarna definieras? Det är intressant ur ett filosofiskt och metafysiskt perspektiv, men får en slags praktiskt tillämpning när det finns ett intresse av att systematisera och ordna. Gunnar Brobergs avhandling om Carl von Linné Homo Sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära (1975) har just dessa frågor som tema, och ämnet berörs i Gunnars nya biografi över Linné, Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné (2019). Jag ska dock om någon vecka ha en presentation på den årliga ISECS-konferensen i samband med att Executive Committee har sitt möte. Det skulle varit så att mötet ägde rum i Potsdam, men pandemin har förstås ställt till så att det blir ett digitalt möte. Temat för konferensen är ”Man’s best friend? Human-Animal Relations and their Cultural Representations in the 18th Century”. Min tanke var att tala om Linné och apor främst i förhållande till konsumtions- och överflödsdebatten, men eftersom den senaste tidens präglats så av diskussionen om Linné och hur han ser på människor gjorde jag om det lite till att handla om Linné och apor i ett lite bredare sammanhang. 

Simia Capucina
(plansch II i Linné, Carl von, Hans maj:ts Adolf Frideriks naturalie samling),
Stockholm 1754, av Jean Eric Rehn.
Bild: Uppsala universitetsbibliotek, www.alvin-portal.org 

1760 försvarar Christian Emanuel Hoppius dissertationen Antropomorpha, och det är Linné som författat texten. (Det vanliga är att preses har författat avhandlingarna vid denna tid, men det kan bli ämnet för en egen bloggpost). Antropomorpha är också namnet på första ordningen i släktet "Quadrupedia", fyrfotingar, i Systema Naturae. Men i tionde upplagan ändras nomenklaturen så att "Quadrupedia" kommer att heta "Mammalia", och "Antropomorpha" byter namn till "Primates". Dissertationen från 1760 handlar alltså om apor. Linné menar att aporna är så lika människor att det knappt går att veta var gränsen går. De går på ett liknande sätt, de har inte hår i ansiktet och det finns en rad andra likheter. Han skriver: 

”Af alt skapadt är owedersägligen intet närmare til Människian än Apeslägtet; deras ansikte, händer och fötter, armar och ben, bröst och inälfwor är oss likast, ja, deras hundrade uptåg, at wara tokige och rolige, at efterapa alt det de se, det är at följa modet, liknar oss så mycket at wi knapt kunna finne gräntse-skillnaden.” (Översättningen är från Svenska Linnésällskapets svenska utgåva från 1955). 

Aporna delas in tre olika typer: de som har lång svans (markattor), de med kort svans (babianer) och de utan svans (”egentliga apor”). Han tänker sig också fyra ”nationer” av apor där han i samtliga fall refererar till andra författare och samlingar: 

Pygmaeus, här refererar han till George Edward och Hans Sloanes samlingar. 

Satyrus, refereras till Tulpius och en ”flicka” av detta slag som ska ha förts levande till London.

Homo caudatus (svantsaren, Lucifer), refereras till Aldrovandus samt till resenären Köping Nils Mattsson som sett en sådan på Cap. 

Troglodyt (Homo nocturnus, mörksens barn), refereras till Plinius och sägs bo i Etiopien, på Java och Amboina. 

Dessa fyra finns också avbildade i dissertationen. I Systema Naturae återfinns de (i vissa upplagor) i en egen varietet som kallas "Monstrosi". Dessa fyra ”nationer” är med all sannolikhet en blandning av beskrivningar av djur som finns, som orangutang, och mytiska varelser. Det florerade en hel del beskrivningar och historier av det slaget. Det finns t ex även flera beskrivningar av barn som ska ha växt upp bland djur, några sådana återges i dissertationen. De barn som vuxit upp hos djur beskrivs även de som en slags varelser som rör sig längs gränsen mellan vad som är ett djur och vad som är en människa. 

Hus för apor i Linnéträdgården. Foto: Uppsala linneanska trädgårdar  
www.botan.uu.se 

En del av Linnés beskrivningar av apors beteende grundar sig på observationer av de apor som fanns i botaniska trädgården. I trähus på höga stolpar fanns ett antal apor (om jag förstått rätt ska han ha haft kapuciner och bomullshuvudtamariner). En bomullshuvudtamarin gavs till Linné av Lovisa Ulrika och den kallades Grinn. (Gustav Hesselius utförde även en målning föreställande Grinn). Dessa apor observerades och Linné noterade bl a följande: ”Av naturen äro de elaka, fallna för allt ont, ganska tjuvaktiga, mycket kättjefulla, även när de äro havande. De komma väl ihåg oförrätter och låta sig ej lätt försonas, äro alltid oblyga, men bli tillika ängsliga och släppa avföring eller väder. De härma också alla dumheter, äro svåra att tämja, älska sina ungar – ej blott modern, utan även fadern – även sedan de fött nya.” Beteendet att härma är något som Linné även diskuterar när det gäller människor, och i detta avseende jämförs människor med apor. Det handlar då främst om ett beteende som Linné är kritisk till eftersom det medför att en person oreflekterat lägger sig till med vanor som kläder eller matvanor som inte passar för den personen. I manuskripten till dietetik-föreläsningarna förekommer formuleringar som ”Inter simias versantem oportet esse simiam” ungefär: Den som vistas bland apor bör vara en apa (eller möjligen avses att denne blir en apa) samt ”Affines simiae simiis” -  ”Apor är besläktade med apor”. Dessa formuleringar återfinns i sammanhang när Linné talar särskilt om hur människor vid hovet beter sig. Han menar också att svensken apar och han använder formuleringen ”Suecus Simia”. Simia är den latinska beteckningen för släktet apor. Svensken apar efter enligt följande: ”…ty han äter som Engelsman, dricker som Tysk, kläder sig som Fransman, bygger som Italienner, rökar som Holländare, snusar som Spanior, super brännwin som Ryss.” Det finns en fara med att apa efter utan eftertanke. Faran ligger i att en persons yttre bör avspegla dennes inre jag. Hög grad av imitation gör att denna koppling mellan det yttre och inre kan gå förlorad, det kan göra att andra inte förstår vem de möter och än värre kan den viktiga förmågan att känna sig själv gå förlorad. Detta menar Linné är en moralisk risk. Apor förekommer också i måleri, parodier och satir under 1700-talet och ofta är det just i sammanhang där mänsklig fåfänga och ytlighet är temat. Det finns en särskild form av måleri som brukar kallas ”singerie” där apor avbildas när de sysslar med olika mänskliga aktiviteter. Det finns därtill närmast en ”ap-retorik” i yppighetsdebatten, så i detta avseende är det knappast en tillfällighet att det märks även hos Linné. Synen på apor har alltså många bottnar och aspekter. Å ena sidan beskrivs aporna som snarlika människan och människan är i många avseenden ett djur precis som aporna. Å andra sidan har aporna beteenden som är icke önskvärda hos människor, om människan beter sig som dem och ”apar efter” utan reflektion finns det moraliska risker. Klart är i alla fall att aporna är djur som Linné ägnar stor uppmärksamhet och verkar mycket intresserad av. 

Satirtryck, 1780-1800, Wem sehen wir gleich? (Vem ser vi ut som?)
Bild: Creative Commons-licens
© The Trustees of the British Museum

Vidare läsning:

Broberg, Gunnar Homo sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära, Stockholm: Almqvist & Wiksell [distr.], 1975, diss, Lychnosbibliotek 28

Broberg, Gunnar Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné. Stockholm: Natur&Kultur, 2019

Linné, Carl von Menniskans cousiner (Antropomorpha), Valda avhandlingar av Carl von Linné utgivna av Svenska Linnésällskapet, Nr 21, Uppsala (Ekenäs), 1955

Runefelt, Leif Att hasta mot undergången. Anspråk, flyktighet, förställning i debatten om konsumtion i Sverige 1730-1830, Lund: Nordic Academic Press, 2015

https://publicdomainreview.org/collection/the-singerie-monkeys-acting-as-humans-in-art 

Linné och människor

Bloggandet kom av sig lite. Det beror faktiskt helt på den debatt om Linné som uppstod någon månad efter min disputation. Den som handlar om Carl von Linné och rasism. Det är inte första gången en sådan debatt uppstår, knappast sista heller. Jag deltog inte så mycket, i några trådar på sociala medier när jag tyckte det var relevant. Ett skäl till att jag valde att inte göra det är att det var ett mycket högröstat läge och det fanns en stark polarisering. Jag har inte i första hand ägnat min forskning åt Linné och rasbegreppet eller kolonialisering. Men jag har dels läst en del sådan forskning, dels läst så pass mycket texter av Linné att jag tycker mig kunna säga att polariseringen är mycket olycklig och inte bidrar till ökad förståelse av rasismens historia. Debatten denna gång hamnade lätt i argument av typen ”allt är Linnés fel-Linné är den moderna rasismens fader” eller ”inget är Linnés fel-det går inte att mäta dåtiden med våra värderingar”. Jag tänker här resonera kring denna komplexa fråga och förklara varför jag menar att ingen av dessa ståndpunkter är rimlig. Upprinnelsen till det hela är, som säkert de flesta vet, protesterna mot polisens våld mot svarta i USA som sattes igång när polisen dödade George Floyd 25 maj 2020. Detta ledde i sin tur till kritik och protester mot statyer på olika platser i världen. I Bristol vältes t ex statyn av slavhandlaren Edward Colston ner i vattnet i hamnen, och i Boston togs huvudet av en staty av Christopher Columbus. I Sverige kom mycket av staty-kritiken att handla om Carl von Linné. En startpunkt var troligen en live-sändning på Instagram där Linné kritiserades som ”rasismens fader”. Hur är det då med den saken? Är Linné rasismens fader? Är Linné rasist? Svaret på detta är komplicerat, och inget som riktigt går att svara på uttömmande i en kort blogg-text, men jag ska formulera några ansatser till svar här i alla fall. 

Linnémonument i Humlegården i Stockholm, invigt 1885 och utförd av Frithiof Kjellberg.
I tidens anda är Linné omgiven av allegoriska kvinnofigurer som representerar botanik, medicin, zoologi och mineralogi.
En av de statyer som kritiserades under debatten 2020.
Foto: Wikimedia Commons

Linné beskriver människor och skriver om människor i många av sina texter. Han är professor i medicin och självklart är människan ett huvudfokus när han undervisar. Han inkluderar också människan bland djuren när han systematiserar djurrikets arter. Många av de formuleringar han använder finner vi i dag oacceptabla, vi skulle i dag aldrig uttrycka oss med den typ av stereotyper han använder. Stereotypa omdömen och beskrivningar av människor används om människor från alla delar av världen och av alla hudfärger. I föreläsningarna i dietetik är Linné ibland kritisk mot olika sätt att leva och olika seder och bruk. De som oftast utsätts för kritik i föreläsningarna är den sociala eliten i Sverige eller Europa. När han beskriver t ex samer eller ursprungsamerikaner i detta sammanhang är han i regel positiv till det sätt de lever på. Han menar att de klär sig bättre, föder upp sina barn på ett bättre sätt och äter bättre. Detsamma gäller människor från delar av Afrika eller Turkiet. Förhållningssättet är inte oproblematiskt heller, det finns utan tvivel inslag av en idealiserad bild av ”den ädle vilden” där ”den andre” görs exotisk och udda. En sådan tendens finns både gentemot människor från olika delar av världen, men i viss mån även gentemot olika delar av Sverige. Det finns t ex en lista över personer från olika landskap där bl a gotlänningen beskrivs som enfaldig, upplänningen som dum och norrlänningen som girig. Linné är inte den ende som beskriver människor med stereotyper under 1700-talet, det är snarare så att han är ett exempel bland många, och det är heller inget som är nytt för 1700-talet. Han refererar otaliga gånger till andra och tidigare författare som han hämtar sina exempel från. 

När Linné ordnar människan i klassificeringssystemet blir det lite annorlunda. Redan från början är människan med, och delas in i fyra varieteter beroende på hudfärg och kontinent. I tionde upplagan av Systema Naturae (1758) förändras indelningen, och här introduceras även binära namn på djuren inklusive människan som blir Homo sapiens.  Beskrivningarna av människans varieteter utökas, och det är här beskrivningarna inkluderar ett temperament från humoralpatologin vardera för de fyra varieteterna. Ursprungsamerikanen sägs vara kolerisk, europeén sangivinisk, asiaten melankolisk och afrikanen flegmatisk. Temperamenten ansågs sedan antiken hänga ihop med kroppsvätskorna och beroende på vilken kroppsvätska man dominerades av så hade man ett av temperamenten. Den kolersiske var dominerad av gul galla (cholera), den melankoliske av svart galla, den sangviniske av blod och den flegmatiske av slem. Varieteterna anges i en lista varvid en slags ordning uppstår. Det är oklart i vilken grad Linné lägger en värdering i ordningen, men troligen finns det en sådan tendens. Han byter ibland plats på de två översta så att det antingen är ursprungsamerikanen eller européen överst, medan den asiatiska och afrikanska människan alltid är längst ner. Överlag verkar det som att Linné har svårigheter med att ordna människan i systemet, han ändrar benämningar och beskrivningar flera gånger. Det är inga självklara, enkla slutsatser som styrt. Han ägnar sig en del åt släktskapet med de större aporna och kallar dem människans ”cousiner”. Det finns varieteter av människa som listas under de fyra huvudsakliga, t ex homo troglodytus (grottmänniskan) eller homo caudatus (svansmänniskan). Båda dessa är en typ av ”felande länkar” mellan primater och människor och i dag är det ingen som tror att det är något som verkligen funnits, snarare är det fenomen som Linné beskrivit utifrån andra personers beskrivningar, och som kan referera till primater och/eller mytiska varelser. Här finns också en kontext av hur Linné, och andra under 1700-talet, ser på olika kroppsliga avvikelser eller vad de kallade ”monster”, men detta blir en alltför lång exkurs här tänker jag. 

Illustration ur dissertationen Antropomorpha 1763.
Varieteterna Troglodyta Bontii, Lucifer Aldrovandi, Satyrus Tulpii och Pygmaeus Edwardi. 
Bild: Wikimedia Commons

Skillnaderna mellan de mänskliga varieteternas utseende, beteende, seder och bruk förklaras i huvudsak med hjälp av teorier som humoralpatologi där alltså kroppsvätskorna påverkar hur kroppen fungerar men också av ett inslag av klimatlära. Under 1700-talet var det flera som menade att det var faktorer som klimat, temperatur, luftfuktighet och liknande faktorer som avgjorde både hur människor såg ut (hudfärg, längd, vikt etc) och hur de betedde sig (om de var snabba eller långsamma i rörelser etc). Värme ansågs t ex göra människor långsamma och slappa, medan kyla gjorde dem raska och pigga. Även Linné menar att sådana yttre faktorer i hög grad påverkar, och det är särskilt viktigt hur en person påverkas under uppväxten. Förändring är dock möjlig även senare i livet. Vid en flytt eller när nya vanor introduceras kan beteende och utseende förändras. En sådan syn på kroppen och beteenden skiljer sig ganska mycket från hur rasbiologin senare ser på saken. Där finns en mer biologiserad och essentialistisk syn på vilka människor är, i det sammanhanget kan det som utgör den biologiskt definierade ”rasen” inte kan ändras genom att man t ex byter klimat. Linné använder sig alltså av flera teorier och begrepp som finns 1700-talet, men gör det också på sitt sätt. Just Linnés sätt att formulera beskrivningarna fick spridning eftersom hans taxonomi fick stor spridning. Den binära namngivningen är den princip som fortfarande används för vetenskaplig taxonomi, däremot har Linnés klassifikationssystem kommit ur bruk (det skedde redan under 1800-talet). Det är dock inget tvivel om att Linnés klassificering och namngivning, och därmed föreställningar om vad som utgör art och varietet använts i ett kolonialistiskt sammanhang. Det gäller både i ett svenskt sammanhang där Sápmi kolonialiserades, och i ett internationellt. De européer som kolonialiserade andra delar av världen eller sina delar av sina egna länder använde linneanska idéer på olika sätt. De fogade in den växt- och djurvärld de mötte i ett ”vetenskapligt mönster” som de hade makt över. Hur intresserad man var av lokala namn eller användning av växter skiftade i hög grad. Även om Linnés idéer och texter använts i sådana sammanhang innebär det inte att rasism är något som uppstått med Linné, rasismen har en betydligt längre och mer komplicerad historia. Linné använder själv inte begreppet ras. Det kan inte tolkas som att han inte uttrycker sig på ett sätt som vi i dag med all rätt anser är rasistiskt. De stereotyper han använder kan inte användas i dag. Sedan är det en annan fråga hur senare tiders rasbiologer använt Linnés texter. För så har skett. I vissa fall har Linnés texter använts på ett sätt som Linné själv troligen inte skulle känna igen eller hålla med om. Det finns, som tidigare nämnts, en del avgörande skillnader mellan den mer tidigmoderna syn på kroppen och människan som Linné företräder och den som rasbiologin företräder. Påståendet att Linné ”grundat” rasbiologin (som synts i debatten ibland) är mycket märkligt, och jag skulle tro att det bygger på en sammanblandning av ”rasism” och ”rasbiologi”, som ändå måste anses vara olika företeelser. Så på frågan om Linné är rasist är jag benägen att svara på ungefär samma sätt som en forskare som ägnat mycket tid åt Linnés syn på människan, Gunnar Broberg, gjorde i en intervju med SVT: ”Möjligen”. Fast jag skulle också vilja lägga till; Ja, med våra mått mätt men i övrigt ungefär lika rasistisk som 1700-talet i allmänhet. Det finns inte en enhetlig syn på människan under 1700-talet, inte heller en enhetlig linneansk syn på människan. Där finns studenter till Linné som helt försvarar slaveriet som system, och där finns Anders Sparrman som blir abolitionist. Under 1700-talet finns människor som blir rika på slavhandel, men de finns också de som kritiserar systemet även om de (förstås) inte är lika många. 

Så till slut: hur är det med frågan om att ”läsa historia baklänges”? En del har hävdat att det inte får göras, 1700-talet måste förstås på sina villkor och vissa utsagor som vi menar är rasistiska var inte det då. Jag menar att det är självklart att 1700-talet, eller vilken annan historisk period som helst, måste förstås utifrån sin bestämda kontext, sitt paradigm, sina referensramar. Samtidigt kommer vi aldrig ifrån att vi bara kan studera historia genom den lins vår tid utgör. Detta innebär dock inte att vi bör dra slutsatsen att de inte var t ex rasister, eller att andra orättvisor inte fanns och försvarades. Samhället var annorlunda än nu, med ojämlikheter som vi inte vill ha och som vi inte accepterar i dag. När det gäller vilka symboler vi har i det offentliga rummet är vår tids värderingar ännu viktigare. Det är bra att ha en diskussion och debatt om varför vissa statyer och skulpturer finns i det offentliga rummet. De har inte hamnat där av en slump, det är ingen tillfällighet att det är företrädare för makten eller att det oftast är män som står staty. Färre statyer har rests över abolitionister eller slavar. Mary Beard skrev i ett blogginlägg nyligen att det är en glidande skala vad vi accepterar som symboler i det offentliga rummet. Vissa personer eller uttryck är alla överens om att vi inte vill ha, vissa accepteras av alla, men var gränsen går mellan dessa är inte objektivt eller samstämmigt. Jag kan inte tycka att det i och för sig är farligt att ta bort statyer, ibland är det den enda rimliga lösningen. Så har också skett genom historien av en rad olika skäl. Det bästa är förstås om det sker efter någon form av ordnad diskussion, samtidigt ligger det väl i revoltens natur att ge sig på de materiella symbolerna för det man revolterar mot. När det gäller Carl von Linné tycker jag inte att det är rimligt att statyerna tas ner. Jag kan också tycka det är tveksamt om de ska förses med skyltar som handlar om rasism, de skyltarna skulle behöva bli mycket långa för att bli meningsfulla. En möjlighet är att uppföra nya konstverk som kommenterar historien, gärna på ett kritiskt sätt. En annan möjlighet, eller snarare nödvändighet, är t ex skolundervisningen om Linné inkluderar även dessa aspekter. Precis som det överlag behövs en större medvetenhet om Sveriges koloniala historia, och det behöver få större plats i skolans undervisning och i andra sammanhang. Linné spelar en roll i detta, men det finns också många andra och i vissa fall finns det idékomplex och personer som spelat en ännu större roll än Linné. De är inte alltid lika kända däremot. Kanske för att det inte finns några statyer över dem. Den ”kult” som funnits, och finns, kring just Linné gör ibland att han får stå som symbol både för sådant han faktiskt gjort och sagt och sådant han inte gjort och sagt. Även detta är en komplex fråga som hänger samman med geni- och personkult som uppstått efter Linnés egen tid. En forskarkollega, Petter Hellström, menade att debatten som pågått till del liknar en slags omvänd personkult, och det tycker jag det ligger mycket i. Det finns en slags vilja att hitta ”rasismens fader”, men i själva verket är det kanske inte möjligt att hitta en för det finns ingen. Rasismen behöver motarbetas på en rad sätt. Den finns inte bara bland poliser i USA, den finns överallt. Det svenska samhället är inget undantag. De viktigaste åtgärderna handlar om att komma tillrätta med missförhållanden som kommer till uttryck i förtryck, orättvis behandling och kränkningar av olika slag. Symboler och förebilder är viktiga i sammanhanget. Linné är en symbol som använts på många sätt, och jag hoppas att ett sätt att arbeta för ett mer rättvist, jämlikt och fritt samhälle är att fördjupa och analysera mer. Även när svaren inte blir enkla och tydliga. 

Selfie med byst av Linné i botaniska trädgården i Leiden i bakgrunden, 2015.

Förslag för vidare läsning:

Från media i samband med den senaste tidens debatt:

Gunnar Broberg om Linné och rasism:

https://www.svt.se/kultur/carl-von-linne

Magnus Rodell om statyer:

https://www.svt.se/kultur/louis-de-geer 

Linda Andersson Burnett om Linné och rasism:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=7498937 

Mycket bra artikel om upplysningens rasism, Enlightened racism av Peter Harrison:

https://www.abc.net.au/religion/peter-harrison-enlightened-racism/12341988?fbclid=IwAR0-MFnbJOGxE0C-ZANttVbuJA4d1vCwtbI0U9H-pQqe37bFMdHu2_teIz0 

Mary Beard om att välta statyer genom historien, Statue wars:

https://www.the-tls.co.uk/articles/statue-wars-blog-post-mary-beard/  

Text av Isabelle Charmantier på Linnean Society:

https://www.linnean.org/learning/who-was-linnaeus/linnaeus-and-race?fbclid=IwAR1gsZKXMldluLkwUT90V6xfMy_eg7kOV31txCmhwKt0GzQWwTjxS_I1cEg 

Litteratur i ämnet. 

Detta är bara ett litet, litet urval. Det finns mycket att läsa både om Linné, resor, kolonialism, rasbegrepp och andra teman som tagits upp här.

Broberg, Gunnar Homo sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära, Stockholm: Almqvist & Wiksell [distr.], 1975, diss, Lychnosbibliotek 28

Linda Andersson Burnett har publicerat flera titlar som handlar om ämnet, t ex avhandlingen Northern Noble Savages?: Edward Daniel Clarke and British Primitivist Narratives on Scotland and Scandinavia, c. 1760-1822., 2012

eller

Andersson Burnett, Linda & Buchan, Bruce “The Edinburgh connection: Linnaean natural history, Scottish moral philosophy and the colonial implications of enlightenment thought” i Linnaeus, natural history and the circulation of knowledge / [ed] Hanna Hodacs, Kenneth Nyberg and Stéphane Van Damme, Oxford: Voltaire Foundation, 2018

Skott, Christina “Human Taxonomies: Carl Linnaeus, Swedish Travel in Asia and the Classification of Man” i Itinerario, Volume 43, Special Issue 2 (Colonial Entanglements: Crossroads, Contact Zones and Flows in Scandinavian Global History), Cambridge University Press, 2019 (överhuvudtaget ett intressant temanummer med avseende på skandinavisk kolonial historia)

Rodell, Magnus Att gjuta en nation: Statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt, avhandling, Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 2002

Linné skaffar staty

Det har varit ganska mycket i sociala medier om statyers vara eller icke vara senaste tiden. Däribland finns statyerna över Carl von Linné d ä. Upprinnelsen till detta är det fullständigt oacceptabla våldet som poliser utövar mot svarta i USA. Det har riktat uppmärksamhet mot rasism även i andra länder, däribland Sverige. Det är en viktig diskussion som behöver föras men det kan också behövas en del nyansering och fördjupning. Jag återkommer nog till själva diskussionen kring Linné i sammanhanget i en annan post. Här tänkte jag skriva lite om den staty Linné själv skaffade till botaniska trädgården. De statyer som vissa nu vill riva är nästan aldrig uppförda under 1700-talet, statyer över personer börjar uppföras under 1800-talet och blir vanligare mot slutet av 1800-talet och det fortsätter sedan under 1900-talet (och 2000-talet). Det hänger samman med ett ökat intresse för individer, personer och särskilt sådana som ansågs vara genier. Under 1700-talet var det ovanligt med skulpturer och statyer utomhus överhuvudtaget. De som fanns stod i regel i privata trädgårdar och vid palats, det finns inte särskilt många i det vi brukar kalla det offentliga rummet. En av de första som uppförs i Uppsala är obelisken över Gustav II Adolf. Den uppförs 1832, 200 år efter hans död. 

1757 har Jean Theodor La Font köpt familjen Pipers malmgård på Kungsholmen i Stockholm. I dag är den känd som Piperska muren. La Font hade kaffehus på Järntorget i Stockholm. Han bestämde snart att sälja de skulpturer som fanns i trädgården på malmgården, samt en del växter. Linné skriver i mars, april och maj 1758 till Pehr Osbeck om affären. Han ber Osbeck gå förbi La Fonts kaffehus och förhöra sig om en del växter, och några av statyerna. Han är intresserad av någon av gudinnorna samt några ”bytingar”, troligen putti-statyer. Eftersom det visar sig bli ganska dyrt slutar det med att Linné skaffar statyn av den mediceiska Venus, men varken växter eller putti-statyer. Han vill inte att det hela ska kosta mer än 1000 daler och skriver till Osbeck att han helst vill ha en ”nuda virgo” (naken jungfru) men inte behöver ha sockeln med för en sådan kan han skaffa i Uppsala. Det fanns några olika tänkbara statyer och Osbeck har uppenbarligen försökt få ner priset. Statyn var gjuten i bly och finns avbildad på Johan Benedict Bussers bild av botaniska trädgården från 1769. 

Botaniska trädgården på Bussers bild 1769. Venus syns mitt i bild vid dammen framför orangeriet.
Bild: www.alvin-portal.org 

Arvid Hjalmar Uggla har skrivit om Linnés köp av statyn i Svenska Linnésällskapets årsbok 1946. Han beskriver hur det framfördes en slags ironisk kritik mot skulpturen i veckotidningen Posten som utgavs i Stockholm. I en artikel skrivs att det inte kan vara mycket värt för undervisning att ha en Venus när det inte finns någon konstakademi, och att Venus väl åtminstone kunde få en nattrock så hon blev lite mer anständig. När trädgården flyttar från Svartbäcksgatan till nuvarande plats invid Slottet kommer också statyn att flyttas. Personer som professorn Jöran Wahlenberg tyckte att den var för oanständig, och han lär ha försett den med ”en lerklump” som skulle skyla vissa delar. Wahlenberg placerade statyn vid dammen söder om Linneanum och vart den sedan tagit vägen är okänt.

Själva motivet går tillbaka på en grekisk skulptur som tros vara en marmorkopia av en bronsstaty från ca 100 f Kr. Det föreställer således Afrodite från början. Skälet till att den kallas Venus de Medici (eller den mediceiska Venus) är att den ägts av Medici-familjen. Det finns flera äldre varianter, men en av de mer kända finns i dag i Uffizierna i Florens. Motivet är en av de mest kopierade antika skulpturerna. Den och liknande figurer föreställande antika gudar och gudinnor har länge varit populära utsmyckningar just i trädgårdar. 

I dag finns åter en Venus de Medici i Linnéträdgården. Den kom dit efter en donation från Göran Atmer i samband med Linnéjubileet 2007. Även i trädgården på Piperska muren finns åter en Venus-staty, där finns även ett antal förgyllda puttis. Kanske liknar de "bytingarna" Linné först vill ha till trädgården. När Venus först kom på plats i slutet av 1750-talet var den med all sannolikhet Uppsalas första staty utomhus. Den var inte helt publikt tillgängligt, trädgården var vanligen låst och alla hade inte tillträde. I någon mån var trädgården publik eftersom det pågick undervisning där. Så det är inte helt förvånande att det blev en viss debatt och diskussion om statyn. Vad som än hamnar i det offentliga eller delvis offentliga rummet kommer att bli granskat och bli föremål för debatt. Det gäller nu och det gällde även på 1700-talet. 

Venus i Piperska murens trädgård i juni 2020. 
Foto: Annika Windahl Pontén

Läs mer:

Uggla, Arvid Hjalmar ”När Linné fick en Venus-staty till akademins trädgård”, Svenska Linnésällskapets Årsbok, 1946

Rodell, Magnus Att gjuta en nation: Statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt, Stockholm, Natur och Kultur, 2002 (avhandling)

Brev från Carl von Linné till Pehr Osbeck

28 mars 1758 https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:227030 

11 april 1758 https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:227053 

28 april 1758 https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:227048 

2 maj 1758 https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:227071 

Om den nuvarande Venus-statyn i Linnéträdgården

Gunnar Broberg om den pågående statydebatten

Drycker och familjen von Linnés glas.

Det är tid för firande och fester. Givetvis blir allt sådant annorlunda nu när det inte går att ses så många i taget. Studentexamen blir annorlunda, alla vårens helger och kalas har blivit det, min egen disputationsfest blev inte som jag hade trott. Det betyder inte att det blir dåligt, jag är fortfarande tre veckor senare helt lycklig och tacksam att den lilla middagen på disputationsdagen blev så otroligt festlig och rolig.  Jag tänker att även om vi firar med få personer förekommer det säkert någon festlig dryck i fina glas, och således kommer här en kort inblick i vilka glas hushållet von Linné hade och vad som kunde hällts i dem. Det kommer främst att handla om kalla drycker och andra drycker än kaffe, te och choklad som jag tänkte återkomma till senare.

I bouppteckningarna efter Carl von Linné d ä och Sara Elisabeth von Linné finns följande glas och karaffer upptagna:
I Carls bouppteckning:
2 dussin vattenbuteljer
1 ½ dussin kantiga ölglas
1 dussin vinglas
2 karaffiner
1 ritad karaffin
1 dussin ritade små fotglas
3 ritade pokaler

I Sara Elisabeths bouppteckning:
2 karaffiner
18 dricksglas
18 vinglas
6 vattenkaraffer
57 buteljer

Till detta kommer porslinskärl för dryck av olika slag, t ex punschbålar. I äldsta dottern Elisabeth Christinas bouppteckningar finns endast något enstaka dryckeskärl i porslin, inga föremål i glas finns specificerade. Det kan bero på att hon bodde i föräldrahemmet och inte hade så mycket föremål, eller på att det ingår sådana föremål i några ospecificerade klumpsummor i bouppteckningen. I Carl von Linné d y:s bouppteckning finns följande glas:

5 vinglas
2 vattenkaraffer
6 ölglas, ett sprucket
3 små likörglas

Modern kopia av familjen von Linnés glas. Troligen har de använts till brännvin. Scanglas gör kopiorna.

Det har uppenbarligen funnits olika sorts glas för olika typer av dryck. Dryck är också ett ämne som behandlas i dietetik-föreläsningarna, och Linné d ä skriver flera dissertationer om olika drycker.  Linné menar att vatten är den bästa och mest naturliga drycken, och han diskuterar ingående olika vattenkvaliteter och typer av vatten: regnvatten, källvatten, åvatten, brunnsvatten, sjövatten, träskvatten och snövatten. Snövatten menar han vara det bästa att dricka. Avdelningen om spritdrycker är relativt stor och det finns även en dissertation om berusningsmedel ”Inebrantia” (1761). Det är tydligt att Linné är kritiskt mot bruk av alkohol på grund av de effekter det har, samtidigt som han ser vissa medicinska fördelar med t ex brännvin. Han redogör också för en mängd olika vinsorter, öltyper, kryddade viner, ciderdrycker baserade på frukter och bär av olika slag och blandningar som punsch och bischoff. Andra drycker som nämns är mjöd, must, claret, kvass, lemonad och russin- eller pomeransvatten. Alla dessa kan jäsas, men vissa av dem verkar inte varit särskilt alkoholstarka och Linné menar att de kan vara läskande och ha vissa positiva effekter. Om ”ponche” skriver han t ex att de sjöfarande i Ostindien blandar källvatten, arrak, socker och tamarinder alternativt vatten, franskt brännvin, citroner och socker.  Den kan värmas, och denna dryck är läskande, stärkande, rensar blodet och är god för skörbjugg.

Linnéglaset med nykokt rabarbersaft i.

De negativa effekterna av alkoholen beskrivs på ett mycket livfullt och målande sätt i avhandlingen om rusdrycker. Vanligen är stilen relativt saklig och torr i dissertationerna, men här blir det annorlunda. Linné leder läsaren till ”en teater” där de ska få se vilken verkan rusdryckerna har. Det handlar om en vinkällare där gubben N.N serveras sex bägare nektardryck av källarflickan Medea. För varje bägare kliver gubben ett steg neråt på ålderstrappan och blir till slut ett barn som inte kan reda sig själv. Textens ”berättar-röst” slutar själv dricka efter två bägare. Han iakttar sedan hur gubben blir talar oavbrutet, blir röd i ansiktet, börjar ragla, bli förvirrad, kräks, ramlar, blir stum. Linné liknar även de drickande vid olika djur och förklarar vilka av djurens egenskaper drickandet framkallar. Någon förvandlas till en häst som med sträckt hals och utspänt bröst tror sig överträffa andra och gnäggande skrattar. En annan blir en kråmande tupp, eller en pratsjuk papegoja. Tio olika djur beskrivs; ”Till en stinkande bock, som förföljer källarflickan, är den tionde förvandlad.”. Beskrivningen av bacchanalen avslutas med detaljer om hur de deltagande kommer att må dagen efter. De har lemlästad kropp, sönderrivna kläder, är nerspydda, har tomma fickor, darrande händer, värkande huvud och en rad andra bekymmer.


I samlingarna på Linnémuseet och på Linnés Hammarby finns flera sorters glas bevarade. De små glasen med linnea-liknande dekor och inskriptionen Floreat linnea (Må linnean blomstra) motsvaras möjligen av det dussin ritade små fotglas som finns i Carl d ä:s bouppteckning. Det är med oklart vad de  s k champagne-strutarna motsvaras av i bouppteckningarna. Möjligen är det några av Sara Elisabeths vinglas? Det dyker också upp "4 linierade glas" i Sara Christinas bouppteckning 1835, skulle möjligen kunna vara dessa. Studenten Johann Beckmann har beskrivit en middag där det serverats champagne och drycken finns med i föreläsningarnas kollegieanteckningar: ”Champanum. Champagne win, är ej det hälsosammaste utan alt för häfftigt, fast än det smakar delicatast. Detta winet är gansak rörigt och spiritueust, derföre när man tager proppen utur en bouteille sådant win, smäller det starkt.” Något vi väl fortfarande känner igen, särskilt såhär i fest-tider.

Kopia av de s k champagne-strutarna. Scanglas gör de moderna kopiorna.

Eftersom det inte finns några hushållsräkenskaper vet vi inget om vilka drycker som inköpts och konsumerats i hushållet. I universitetets räkenskaper framgår dock att avgift för husbehovsbränning är erlagt 1763-1765 samt 1768-1775. I korrespondensen med Abraham Bäck framkommer att de vid ett tillfälle fått Malaga sekt av Bäck. Med tanke på att det funnits ett antal punschbålar kan vi säkert utgå från att de serverat punsch och andra blandade drycker. Har du nu blivit törstig själv? Ett glas friskt vatten kanske är det bästa, är vattnet inte riktigt så fint utan har ”ruttnat” rekommenderar Linné citronsaft, lite brännvin, ättika eller någon likör i. Annars kanske man kan drista sig till att prova en bischoff. Jag brukar göra efter detta recept:

I flaska surt rödvin
1-2 dl socker
2-3 pomeransskal
1 kanelstång
kardemummakärnor
10-15 nejlikor

Blanda kryddor, socker och vinet. Låt stå över natten, smaka ev av med mer socker. Det går att dricka som det är, värma eller slå i en flaska vichyvatten/mineralvatten vid servering. Det går även att använda vitt vin, och man kan med fördel använda rörsocker.

Vidare läsning:
Berusningsmedel (Inebrantia), Valda avhandlingar av Carl von Linné i översättning av Svenska Linnésällskapet, nr 40

Bouppteckning efter Carl von Linné d ä och Carl von Linné d y:
Wallin, Sigurd ”Urkunder rörande familjen Linnés ägodelar”, Svenska Linnésällskapets Årsbok, 1950-1951

Collegium Diaeteticum och
Lachesis Naturalis=Uppsala universitets årsskrift, Skrifter med anledning af Linnéfesten, band II, Uppsala 1907, Linnés dietetik…., utg av A O Lindfors

Broberg, Gunnar & Lindell, Gunilla (red) Till livs med Linné. Om mat, hälsa och levnadskonst., Atlantis/Svenska Linnésällskapet, Stockholm 2007

Scanglas

Uppsalafeber, smitta och kläder

Vi lever mitt i en pandemi. Jag har ofta tänkt på hur vi hanterar det och hur vi ser på smitta, sjukdom och död nu jämfört med tidigare i historien. Det finns förstås både stora skillnader och stora likheter.  Den rädsla vi känner för att bli smittade själva, eller för att våra nära och kära ska bli smittade, sjuka och kanske dö, den delar vi säkerligen med 1700-talets människor. Teorin om hur smittan överförs mellan personer har förändrats en hel del. Vi tycker att vi vet mer om den saken. Jag tror dock att alla människor i alla tider tyckt att de förstått en hel del om sådana saker. Sprids sjukdomar vill man undvika att bli smittad och alla utgår från erfarenhet i kombination med "expertis" för att göra det bästa möjliga. Känslan av att agera på grundval den bästa sakkunskap som finns tror jag därför är relativt oförändrad.

De medicinska teorierna på 1700-talet kan generellt beskrivas som en blandning av humoralpatologi och iatromekanik, med inslag också av en del andra idékomplex. Läran om kroppen som baseras på kroppsvätskor och de fyra elementen har trådar till antiken. Iatromekaniken kommer i och med att en mer mekanistisk syn på kroppen och sjukdomar vinner insteg under 1600- och 1700-talen. Carl von Linné läser t ex Santorio Santorios De Statica Medicina (1657) och uttrycker sig mycket positivt om den. Santorios arbete är ett exempel på hur mekanistiska teorier påverkar medicinen och synen på kroppen. Det medicinska intresset för processer och fenomen som värme, kyla, tryck, svettningar, uttömningar etc var mycket stort. Den vanligaste idén om hur smitta överfördes kallas miasma-teori. Miasma var en slags små partiklar som fanns i luften och via vilka smitta ansågs överföras. De ansågs göra själva luften dålig och det finns många tankar om hur luft har olika kvalitet på olika platser vilket har olika inverkan på människors hälsa. Ordet "malaria" kommer t ex av italienskans "mal aria" som betyder "dålig luft". Det utvecklas på en helt egen teori om hur klimatet (väder, temperatur, luftkvalitet och liknande) påverkar överhuvudtaget, där miasma-teorin är en viktig del. Miasman kan även smitta via kläder och sängkläder. Linné beskriver i dietetik-föreläsningarna hur en muff en gång i Italien smittade fem personer med lungsot. Han menar också att man bör vara särskilt noga med vem man delar säng med just med avseende på vilka sjukdomar de har. Vidare bör man vara tänka på vilka sängkläder som används och resande bör ha med egna sängkläder för att undvika smitta, men även skabb och löss. När det gäller begagnade kläder förklarar han också att särskild försiktighet bör iakttas så att inte personen som haft dem lidit av smittsamma sjukdomar. Det är intressant att det närmast förutsätts att begagnade kläder skaffas och används, andrahandsmarknaden för kläder var av allt att döma ganska stor. Man bör inte heller skaffa dödssängar, använder man en sådan ökar risken att bli smittad, menade Carl von Linné.

Exempel på 1700-talsmuff.
Mary Lepel, lady Hervey. Porträtt målat 1765 av Johann Zoffany. National Trust, Ickworth, Bristol Collection.
Äldsta dottern Elisabeth Christina von Linné har en gammal, svart muff i sin bouppteckning.

En sjukdom som härjade i Uppsala och drabbade familjen von Linné var Uppsalafebern eller Uppsalafrossan. Det var en malaria-liknande sjukdom som drabbade staden vid några tillfällen under 1700-talet. Det var känt att mediciner med kina-bark kunde bota sjukdomen, och i samlingarna på Linnémuseet finns en lapp med ett recept på sådan medicin. Det hade dock varit visst tvivel om saken, när Linné i Holland publicerar sin egen avhandling just om febrar är han tveksam till om den bittra kina-barken hjälper. Sedan ändrar han sig när de visar sig att den har effekt. Kinabarken innehåller ämnet kinin som än i dag används i malaria-preparat. Sara Elisabeth insjuknar i frossan. 3 januari 1755 skriver Linné till sin gode vän Abraham Bäck och är mycket orolig för att hon ska dö. Barnen gråter, hon suckar och klagar. Han frågar sig hur han ska klara sig om hon dör? Nu gör hon inte det, turligt nog. Säkerligen har kinin-preparat används för att försöka bota Sara Lisa. Trädgårdsmästaren från Holland, Dietrich Nietzel dör i sjukdomen 1756. Familjen von Linné verkar i viss mån ha tagit hand om dottern Rebecka, i alla fall har de bekostat hennes sorgkläder.  Sömmerskan Helena Biörkström får betalt för att sy två kjortlar och en kofta i svart, samt för att klä liket efter den döde. Uppsalafebern skördade offer, familjen von Linné drabbades på flera sätt. De tog till de medel de kände till och hade för att skydda sig och bota. Precis som vi gör i dag för att värja oss mot Corona-virus och Covid-19.

Carl von Linnés reseapotek med flaskor för olika preparat.
Foto: Linnémuseet

Vidare läsning

Om klimatlära:
Carl Frängsmyr, Klimat och karaktär: naturen och människan i sent svenskt 1700-tal , Stockholm: Natur & Kultur, 2000

Brev från Carl von Linné till Abraham Bäck 3 januari 1755

Artikel om Uppsalafrossan i Läkartidningen

En liten rock av västgötatyg, carpus och stövelkängor. Att klä sig i fält och på resa.

De senaste veckorna har jag varit ute och promenerat i naturen mycket, mycket mer än jag brukat. Skälet till detta är väl inte främst hushållet von Linné, men mer kombinationen av pandemi och att jag verkligen behöver röra på mig mer. Jag har gått mycket med en kollega och vi har varje gång gått en liten bit på någon av Linné-stigarna runt Uppsala. Utom i dag då vi tog bilen till Hållnäs-halvön och vandrade i Kapplasse-reservatet. En helt fantastisk dag som kändes som den första sommardagen, lagom temperatur, klarblå himmel och jag fick komma till havet som jag längtat efter i många veckor nu. Detta har fått mig att tänka på vilken slags kläder som bars när folk promenerade och vandrade på 1700-talet.

Fika på Kapplasse-klippan.
Foto: Anita Sollenberg

Carl von Linné ledde systematiskt exkursioner på bestämda rutter i Uppsalas omgivning, de s k herbationerna. Det är dessa rutter som i dag är kända som Linné-stigarna. Det finns också instruktioner för hur deltagarna bör klä sig. Dessa handlar om att de ska bära löst sittande, bekväma kläder av linne, som t ex bussaronger. Det var inte helt okontroversiellt att alla uppmanades att klä sig likadant. Arkitekten Carl Hårleman skriver till Linné och framför kritik mot detta. Han ser det som problematiskt att en "ny dräkt" rekommenderas: "Stötte äro många af wåre bäste wänner igenom antagande af en ny drägt samt ett nytt lefnadssätt, som afwänder ungdomens sinne ifrån all annan lydnad och företagande..." Jag tolkar detta som att ett problem är att det blir svårt att skilja stånden åt om alla klär sig på ett liknande sätt. De sociala skillnader som normalt syns i kläderna försvinner. Hårleman verkar mena att detta gör våld på sinnena och "vår natur": "...ty göra wi bäst att wij ej göra wåld uppå wåra sinnen och wår natur, och lät oss wijsa alfwarsamma saker uti den drägt och med de åtbörder som tillkommer." Min handledare Hanna Hodacs har också skrivit om detta brev från Hårleman (skrivet 8 augusti 1748). Hon framhåller att det kan tolkas som att det är problematiskt att den grupp som klär sig enhetligt och nästan uniformsmässigt (fast på ett enkelt sätt) kommer att utgöra en skara som följer Linné och främst lyssnar på, lyder eller följer honom och inte annan auktoritet. Dessa tolkningar utesluter inte varandra utan det kan mycket väl handla om båda dessa aspekter. Det är i alla fall tydligt att Linné rekommenderar en särskild klädsel som passar i fält.

När Linné själv reser har han också givit några inblickar i hur han själv var klädd. Det gäller inte minst den detaljrika inledningen i resedagboken från resan till Lappland 1732:

Kläderna voro alltså en liten rock av västgötatyg, utan fållar med små uppslag och krage av schagg. Byxor helt nätta av skinn, piskperuk. Carpus av bastugrönt; stövelkängor på fötterna. En liten väska av läder 1/2 aln lång, något kortare i bredden, av mentat läder, med öglor på ena sidan att binda henne fast och hänga henne på sig; uti denna lades 1 skjorta, 2 par halvarmar, 2 nattkappor, bläckhorn, pennhus, mikroskop, perspektiv, florhuva att fria sig för mygg. Detta protokoll. En hop inhäftat papper att lägga örter uti, bägge i folio. En kam, min Ornitologi, Flora Upplandica och Characteres generi. Härsvängen satt vid sidan och en liten handbössa emellan låret och sadelen. En 8-kantig käpp, på vilken mensurae utsattes, en plånbok i fickan med pass från Cancelliet i Uppsala och Socitetens rekommendation.

För ett antal år sedan (2012 närmare bestämt) visade Anders och Anna Löfgren och jag kläder som på olika sätt anknöt till Linnés resor vid modevisningen i samband med Linnés trädgårdsfest i Linnéträdgården. Anders visade då plagg som vi valt med utgångspunkt från beskrivningen ovan. Han bar just en lite kortare rock, det är t ex enklare att rida i en sådan. Stövelkängor kan vara hela stövlar, men det kan också handla om en slags lösa stövelskaft som också kallades stövlingar. Ett par sådana bar Anders vid detta tillfälle, samt den typ av mössa som kallas karpus. Det var nog inte grön, men en grå fick tjänstgöra som exempel. Vi visade också en lös krage i skinn, som är ett bra plagg som skyddar mot både vind och väta i viss mån. Som Linné beskriver kan även byxorna vara av skinn, vilket också är slitstarkt och praktiskt på resa eller i fält. Ylle är också mycket bra skydd mot våt eller kall väderlek, och ylle värmer även när det blir fuktigt eller blött.

Anders Löfgren i Linnéträdgården 2012.
Exempel på plagg med utgångspunkt från Linnés beskrivning ovan.
Karpus, lös krage i skinn, kortare rock och stövlingar.

Min erfarenhet är att det går väldigt bra att röra sig i naturen i historiska kläder, bara man har bekväma skor. Mina 1700-talsskor går fint att ha i enkel terräng. En stor skillnad mot 1700-talets skor är att mina har en högersko och en vänstersko, på 1700-talet var skorna liklästade. Detta tror jag skulle vara ett av de största problemen för oss som är vana vid oliklästade skor. Det skulle, i alla fall i början, vara mycket obekvämt att gå i sådana. För övrigt går det bra att klara sig i olika väder med de plagg och material som användes av Linné och hans samtida. Fast när jag promenerat har jag i regel inte haft sådana plagg, utan helt moderna. Det är ju en viss skillnad, även om jag ofta är ute efter samma funktioner. Det ska vara bekvämt, praktiskt och fungera i det väder jag ger mig ut i.

Undertecknad i Kapplasse-reservatet 22 maj 2020.
Hatt från Australien, sjal (lite flärd kan inte skada på promenad?),
gammal och bekväm jacka, slitna och sköna jeans,
rejäla vandringskängor (behövs på klapperstensfält och klippor).
Foto: Anita Sollenberg

Tips på vidare läsning och inspiration:

Linnéstigarna i Uppsala

Kapplasse-reservatet

Linnés resa till Lappland, finns i flera utgåvor i handel eller på bibliotek

En blogg om jakt från ett helt annat århundrade men som ger intressanta inblickar i hur det är att använda historiska kläder fältmässigt: Exploring the medieval hunt

Grattis på födelsedagarna, Carl von Linné!

I dag är det den 13 maj och Carl von Linnés födelsedag. Grattis på 313-årsdagen! Fast de flesta tänker nog att det inte riktigt stämmer, det är väl 23 maj som är Linnés födelsedag? Både 13 och 23 maj är faktiskt rätt. Det kan ju tyckas egendomligt men det finns en förklaring.

När Carl föddes som första barn till Christina Brodersonia och Nils Linnaeus en majdag i Råshult 1707 visade kalendern 13:e maj. Men det pågick en kalenderreform i Sverige vid denna tid. Syftet var att anpassa kalendern till den gregorianska kalendern. Den skulle ersätta den tidigare använda julianska.  Det fanns ett visst motstånd till kalenderreformen i det lutherska Sverige, eftersom den nya kalendern bar en påves namn, och man ville heller inte införa den för hastigt utan gradvis.
1699 beslutades därför att man under 11 skottår (1700-1740) skulle hoppa över skottdagen och på så sätt få bort de ”överflödiga” dagarna och komma i fas med den gregorianska kalendern.
Den nya kalendern kallades däremot inte gregoriansk, utan ”nya stilen", det var ju ändå lite problematiskt att den hade namn efter en påve. Det fungerade bra till en början, men sedan glömdes reformen bort 1704 och 1708, möjligen på grund av Sverige var invecklat i krig. Det innebar att det år Linné föddes hade Sverige en helt egen kalender, där det skilde 10 dagar mellan den svenska kalendern och den gregorianska. Under en period återgick man så till den gamla kalendern innan den gregorianska slutgiltigt infördes 1753. Detta år hoppade man över de 11 sista dagarna i februari så att direkt efter 17 februari följde 1 mars.

Almanacka från 1753 med februari/mars uppslaget. Bild: Wikipedia

En följd av kalenderreformen är att alla datum som inträffat mellan 1582 (då den gregorianska infördes) och 1753 nuförtiden infaller på ett annat datum. De motsvaras av det ursprungliga datumet plus tio eller elva dagar. För åren då endast en dag tagits bort blir det så att det skiljer tio dagar och då motsvaras 13 maj 1707 av 23 maj i 2020 års kalender. Detta innebär egentligen att det finns två sätt att förhålla sig till alla märkesdagar som hänför sig till tiden innan 1753. När det gäller t ex Gustav Adolf-dagen 6 november är det så att det datumet gäller den julianska kalender, vi firar alltså det datum det stod i kalendern då Gustav Adolf dog, men detta motsvaras i dag av 16 november. Det är alltså 10 dagars skillnad mellan gregorianska kalendern och julianska år 1632, medan det är 11 1753. Detta beror på att skillnaden ökar en dag per hundrade år (innevarande år är det t ex 13 dagars skillnad).

Det rådde en tid stor kalender-oreda i Europa eftersom olika länder införde den nya kalendern vid olika tillfällen När Carl von Linné föddes 1707 var det 23 maj i t ex Danmark. Där hade den nya kalendern införts år 1700, samtidigt som Sverige påbörjade kalenderreformen som kom av sig.
Om Carl von Linné själv firade sin födelsedag är högst osäkert, kanske han snarare firade sin namnsdag. Carl firades då, liksom nu i slutet av januari. Han tackar i alla fall för en present han fått från sin vän Abraham Bäck i ett brev i februari, strax efter namnsdagen. Presenten var en vacker silverskål, den så kallade Smultronskålen, som i dag finns att se på Linnémuseet.
Så kanske Linné inte skulle brytt sig så mycket om när födelsedagen inföll, men han skulle nog uppskattat att det förs en livlig diskussion om saken. Nuförtiden har Linnea namnsdag 13 maj och det är förstås ingen slump, det är just för att det stod 13 maj i almanackan den dag Carl föddes. Jag tycker också det är särskilt fint för att min mormor hette Linnea, och att det har slumpat sig så att jag kommer att disputera just mellan 13 och 23 maj. Det passar liksom särskilt bra att uppmärksamma Linné så här års.

Linnea borealis ur Bilder ur Nordens Flora av C A M Lindman, 1922

Delar av denna text finns på www.uu.se som förklaring till varför Linné har två födelsedagar. Det är undertecknad som författat den. https://www.uu.se/om-uu/historia/linne/grattis 

Beständigt menuett och polska

Jag har dansat i organiserad form sedan jag var i tonåren. Först dansade jag svensk folkdans/folklig dans i folkdanslaget KFG (Kulturella Folkdansgillet) en kort tid, sedan hittade jag folkdanslaget Fyrväpplingen där jag var med tills jag flyttade till Uppsala. När jag bott i Uppsala några år blev jag intresserad av olika former av historisk dans och har sedan dess blandat medeltid, renässans, 1700-talsdans och olika typer av folklig dans. Jag har provat orientaliskt, blues, bugg, och skotskt. Just nu är det mest 1700-tal, svenskt folkligt och lite skotskt och renässans. Jag leder, tillsammans med Anders Stehn, dansgruppen Branicula. Dansen är också en sak som i någon mån kunnat pågå trots corona-kris. Vi är några i dansgruppen som försökt hitta en repertoar som ska fungera med distans till varandra, och utomhus, sedan vi fick ställa i gruppens ordinarie veckoövningar inomhus. Nu har vi nog lyckats och ska börja dansa med hela gruppen utomhus snart! Vad har nu detta med hushållet von Linné att göra? Jo, ett "sidospår" till avhandlingen är Linné, dans och musik. Det har resulterat i en artikel jag skrev till Svenska Linnésällskapets Årsbok 2017 (tillsammans med musikern Roger Tallroth), men också i några konferens-paper och rekonstruktioner av danser från Linnés manuskript.

Dans och musik förekommer i några olika Linné-sammanhang. Carl von Linné d ä använder några gånger dans och musik som exempel i sina föreläsningar i dietetik. Framför allt handlar det då om att dans är exempel på en form av rörelse eller motion som är lämplig för många. Dock är skiljer det sig något vilken form av dans som är bra för vem: ”Dansa, serdeles menuette, kan tjena för en weklig menniska, men bondepolskan är en stark motion, som kan tjena för det folket. Hoppa är en farlig motion." (Collegium Diaeteticum). Menuett var en av de mest populära och spridda dansformerna under 1700-talet. Den dansades över hela Europa och i de flesta sociala skikt i samhället. När Linné reser i Dalarna 1734 beskriver han dans på flera ställen han besöker. Han kommer till Nås 11 augusti och blir kvar några dagar på grund av dåligt väder. Då ordnas en lekstuga särskilt för gästerna och Linné beskriver tre danser både i text och med små skisser. En av dessa verkar ha varit just en menuett: Jävunddansen är en figurerad dans ”så kallad efter en by i Venjan, var en hel nöjsam och angenäm dans, som finge applaus i hoven, om han vore kommen ifrån Spanien och dansades av en ny fransk dansmästare. 5 personer dansa honom. Den i centro stående nöjer sig själv, de 2 oppositi dansa nästan som menuett med polsk takt och gå fram på var sin sida om solitarium, då det andra paret balanserar vid begynnelsen, då de förra gått fram, balanserar de, medan följande par anträder. Under tiden varieras med det de gå i ring, utan att hålla händerna tillsammans.” I dansgruppen Branicula har vi tolkat detta som en form av menuett för fem personer, och vi har försökt använda beskrivning och skiss när vi rekonstruerat den.

Ur manuskriptet till Dala-resan. Danserna Hjärtdansen, Jävund-dansen och 6 man i dansen.
Foto: Linnean Society of London

Den "bondepolska" Linné nämner ska inte förväxlas med den uppländska Bondpolska från Viksta som är en 1800-talsform, en rundpolska. Den typ av polska som dansades under 1700-talet bör ha varit någon form av fläckpolska eller slängpolska. Det finns också en uppgift om vilka danser som förekommit i vid en danskväll då Sara Elisabeth deltog, innan hon träffade och gifte sig med Carl. Hon deltar på en danskväll hos sin mormor Sara Danielsdotter på Korsnäs gård. Enligt Gustaf Reuterholms dagbok var dansordningen denna: "Sedan gingo wi in i Sahlen, dansade menuet, polska, långdansen, contra danser." De verkar alltså ha börjat med menuett och därefter dansat polska, som ofta benämndes polonaise under 1700-talet. Menuetten kan ha varit i form av z-menuett för ett par, eller kanske någon kunde en solo-menuett från den koreograferade repertoaren? Det fanns olika ordningar för dans där sociala hierarkier avspeglas så att t ex ett paret med högst rang dansar först eller står längst upp i en uppställning. Sådana exakta detaljer är inte kända från Korsnäs. Långdansen syftar med all sannolikhet på danser där damer och kavaljerer står mittemot varandra på varsin linje, och där man dansar med s k progression. Det innebär att paren byter plats med varandra (två och två, eller tre och tre) och på så sätt flyttar man sig i uppställningen. Detta är också en mycket vanligt förekommande dansform vid tiden.

Hur lät då musiken som det dansades till? Det är givetvis svårt att exakt veta både hur det lät, och exakt hur danserna ser ut. Det finns dock en hel del källor; dansböcker och noter i olika format. I Linnés släkt finns exempelvis flera musiker, och några av dem har lämnat musiksamlingar med dansmusik efter sig. Det finns t ex en samling efter en Andreas Höök som var släkt med Linnés svåger Gabriel Höök. Linnés syster Anna Maria var gift med Gabriel Höök och han var domkyrkoorganist i Växjö. Gabriel Höök har också givit en polonaise till Linné 1738 kallad "Carl Linnaeus polones". En annan samling är efter Sven och Niclas Tiliander som var släkt med Carls far Nils Linnaeus.

En annan, lite mer ovanlig, källa till hur musiken lät är det vevpositiv som familjen von Linné ägde. Det finns i dag på Linnés Hammarby och renoverades av orgelbyggaren Tomas Svenske i samband med Linnéjubileet 2007. Till positivet finns två rullar med ca 11 stycken musik på varje. Några av låtarna är uppenbarligen dansmusik. På instrumentet finns bl a just en menuett från Tilianders samling. Det var Roger Tallroth och Väsen som i samband med att de spelade in albumet Linnaeus Väsen 2007 kunde identifiera menuetten på positivet, eftersom de fått just den från musikforskaren Magnus Gustafsson som ett förslag på musik knuten till Carl von Linné. Tiliander har skrivit av menuetten under en resa i Tyskland, och den ingår i en svit av kompositören Anton Benedikt Aufschnaiter. Sviten förekommer i en utgåva av Aufschnaiter från 1695, Concors discordia. Tiliander verkar ha varit förtjust i denna, hela hans samling har fått samma titel skriven på första sidan i den handskrivna notboken. Förutom menuetten lyckades vi i samband med att artikeln till SLÅ skrev identifiera en annan låt från positivet. Det handlar om en variant av La Folia, även det ett mycket spritt musikstycke vid tiden. Positivet finns i Carl von Linnés bouppteckning 1778 som "1 positiv ofärdigt". Det var alltså trasigt när han dog, och inget är känt om när de fick det, varifrån eller om det var helt eller trasigt från början. Det är heller inte känt var det är tillverkat även om mycket talar för Holland.

Positivet på Linnés Hammarby. Uppsala universitets konstsamlingar.

Slutligen finns det en beskrivning av en danstillställning vid Hammarby. Det är studenten Johann Christian Fabricius som beskriver hur familjen von Linné deltar när de dansar i en lada vid Hammarby på söndagarna. Då kom en spelman med ett instrument som liknade en fiol, troligen handlar det om en nyckelharpa. Fabricius verkar inte ha varit helt förtjust i utbudet av dans och musik, danserna sade han var ”…inte glänsande, sällskapet inte talrikt, musiken erbarmlig, danserna inte omväxlande, beständigt menuett och polska…”. Uppenbarligen dansade de även här just menuett och "polnisch" eller polska. Fabricius skriver också att om Linné dansade var det helst polska, och då överträffade han alla. Så nu är det bara hoppas att vi snart kan ägna söndagar, eller andra dagar, åt att dansa mer och närmare varandra igen!

Dansande par och spelman, sent 1700-tal. Visserligen inte från Hammarby, utan från en uthusdörr på Sörmlands museum. Foto: Sörmlands museum

Tips på vidare läsning, lysning och några dansklipp:

Windahl Pontén, Annika & Tallroth, Roger "Beständigt menuett och polska.
Om musik och dans i familjen von Linné.", Svenska Linnésällskapets Årsbok, 2017.

Gustafsson Magnus Polskans historia: En studie i melodityper och motivformer med utgångspunkt i Petter Dufvas notbok i Lund., Lund, 2016.

Gustafsson, Magnus ”'Vare underviste i rudimentus musicae' Musiken vid skola och gymnasium i 1700-talets Växjö.” i Linné. En småländsk resa., red Lars-Olof Larsson, Stockholm, 2006.

Linnaeus Väsen, album från 2007, finns t ex på Spotify. Spåret "Tiliandermenuetter" börjar med menuetten från positivet.

Jag och Astrid dansar slängpolska på Nyckelviken 2019.

Branicula dansar Jävund-dansen vid invigning av Sara Stinas torg i Gränby 2019. Per Runberg spelar mungiga och undertecknad blockflöjt.

Och som jämförelse, Bondpolska från Viksta

En cavallier, den hwar lyffter hatten före.

Hur skulle Carl von Linné ha hälsat? Och skulle det skilja sig beroende på vem det handlar om? Jag kom att tänka på detta apropå ett inslag på svt som jag såg i går. Sveriges radio har tagit upp samma ämne. Det handlade om att corona-pandemin möjligen skulle vara slutet för handslag som hälsning. Här sägs att handslaget är känt sedan antiken och att det finns många bilder på handslaget i sin kontrakterande funktion. Det är exakt det som varit min uppfattning, att handslag under medeltiden och tidig-modern tid främst användes för att befästa något: en trolovning, ett äktenskap, affärer av något slag. Men användes det för att hälsa? I höstas hade Sällskapet för 1700-talsstudier en konferens där Penelope Corfield var keynote speaker. Hon talade just om hur människor hälsat på varandra i stadsrummet under 1700-talet. Särskilt handlade det om hur "hatt-hälsande", hat honour, blev mindre utbrett medan handslagets popularitet ökade. Jag känner inte till någon liknande analys av svenskt material, men det skulle vara intressant. Det är inte helt lätt att kartlägga sådant som människor tar för givet i sin vardag. Hur man hälsar är i regel en sådan sak, men Penelope Corfield har använt brev, handböcker, litterära texter och annat. Hon pekar på att det fanns sociala koder för hur hatten skulle lyftas och hur det skulle hälsas beroende på vem det hälsas på. Det finns en tydlig social hierarkin som avspeglas i hatt-hälsandet, den som står högre i rang lyfter inte hatten för den som är lägre. Männens hatt-hälsande kan sägas motsvaras av att kvinnor niger. Även för män finns fysiska åtbörder som kan göras med hatt-gester eller separat, dit hör bugningar eller olika fot- och benrörelser.

Par i färd med att göra reverens inför menuett. Ur Kellom Tomlinson The Art of Dancing, 1724

Huvudbonader är ofta symboliskt viktiga, inte minst under 1700-talet. De kan användas som markering för olika slags tillhörighet socialt, kulturellt, religiöst eller politiskt. De är föremål för satir och kritik. Ett tydligt exempel på vilken roll huvudbonaden kan spela är att de två ledande politiska partierna i Sverige under en stor del av 1700-talet hade benämningar efter sådana: hattpartiet och mösspartiet. Hattarna fick sin benämningen efter den aristokratiskt associerade hatten, medan mössorna ska ha fått namnet efter "nattmössa". Även långt senare finns gott om exempel på att huvudbonader signalerar en persons funktion, status eller tillhörighet. Tänk t ex på biskopsmitra, uniformsmössor eller slöjor av olika slag. Under 1700-talet används även peruk på huvudet, särskilt av män. Det utvecklas närmast ett mode där hatten kommer att bäras under armen snarare än på huvudet. Detta bruk är det många som driver med, så även Linné. I en föreläsning i dietetik säger han: "Hatten bruka vi at betäcka huvudet med men en sprätthök bär honom under armen, och mjället ryker om huvudet på gatan. Wore  wäl at på slutet ej blefwe i modet att taga af sig böxorna och bära under armen." Samma skämt förekommer bl a hos Ludvig Holberg i Niels Klims underjordiska resa. Att hatten ska lyftas för den som är av rang är också tydlig på ett ställe i Linnés föreläsningar. Sammanhanget är att han är kritisk mot den som klär sig alltför modemässigt och som därmed riskerar att skapa en yta som inte motsvaras av personens inre. Linné menar att det är kläderna och ytan som gör att personen hedras:

"En tofs af krusat getragg (Peruque), pellucidt lintyg, lagdt i labyrinter
och uthackat (mansketter), fotfodral a matskewäf (silkestrumpor),
skor, som luchta, hopbundna med metall; item
fremad kläde lagdt i många rynkor; giöra en cavallier, den
hwar lyffter hatten före. Klädd sama menniskia i en grå jacka,
ingen skall då buga."

Hälsningen består här utan tvivel i att den som hälsar lyfter hatten. Seden att räcka varandra handen kan möjligen anas på några ställen också. På ett stället skriver Linné: "Heder och ähran räcka hwar andra handen", på ett annat "En fröken och en dyngpiga. Hon kramar wasslan uhr frökens hand". Om det sista verkligen syftar på att en fröken och en dyngpiga skulle hälsa på varandra med handslag är högst osäkert, det är nog snarare fråga om att Linné vill markera att pigan är starkare pga att hon arbetar och äter annorlunda än fröken gör. Penelope Corfield pekade i sin föreläsning på att handslaget blev alltmer populärt bland annat i vissa religiösa grupper, just eftersom det signalerar att de hälsande är jämbördiga parter. Handskakningen spred sig också tidigare i Nordamerika än i Storbritannien. I början av 1800-talet uttrycks t ex åsikter om att handskakandet är för "rättframt", inte minst som det verkar göras både mellan olika sociala grupperingar och mellan könen.

Så hur gjorde Linné? Det verkar tydligt att han skulle lyfta hatten för låt säga universitetskanslern eller andra med högre rang. Beroende på tillfälle kombineras det med bugning och fotrörelser säkerligen. Tidens manualer för socialt beteende, och dansmanualer, ger en del instruktioner. Sara Elisabeth skulle nigit, säkert olika djupt beroende på vem hon hälsade på och vid vilket tillfälle. Men hur hälsade det på vänner som Abraham Bäck och hans hustru Anna Charlotta? Eller hur gick det till när de träffade familj och släktingar? Skakade de hand? Kunde det förekomma en kram? Det vet jag inte. Inte heller vet jag säkert om den svenska situationen motsvarade den brittiska där hälsande genom handskakning verkar bli mer utbrett i takt med att samhällsförändringen rör sig från äldre bördsaristokratiska system mot ett där alla medborgare anses vara jämlika. En sådan utveckling avspeglar sig i självklara dagliga handlingar som hälsning. Sådant som de flesta bara gör utan att tänka på exakt hur och än mindre på att dokumentera det. Sättet att hälsa är heller inget som ändras snabbt, det är en långsam förändring. Vi har kvar rester av hur hatthälsandet gick till, t ex på så sätt att många fortfarande menar att män ska ta av sig huvudbonaden för att visa respekt vid exempelvis begravningar. Kommer bruket att ta i hand att försvinna nu, pga rädsla för att smittas av kända eller okända smittor? Kanske, kanske inte. Det finns ju i andra kulturer också andra sätt att hälsa som inte inkluderar fysisk kontakt. Det verkar också finnas många kreativa idéer på alternativa sätt att hälsa i corona-tider. Eller så får vi ta fram hatten igen och öva på att lyfta, nicka med huvudet och göra en elegant reverens med benet och sedan få på hatten på samma eleganta manér!

Tricorn i grönt siden med vit kokard, Carl von Linné d ä, troligen använd i samband med promotioner.
Uppsala universitets konstsamlingar, Linnés Hammarby

Vidare läsning:
Penelope Corfield "Dress for Deference and Dissent: Hats and the Decline of Hat Honour." 
För instruktion om hur man ska stå och hälsa, särskilt för dans: Kellom Tomlinson The art of dancing explained by reading and figures, whereby the manner of performing the steps is made easy by a new and familiar method: being the original work, first design'd in the year 1724, and now published by Kellom Tomlinson, dancing-master ... In two books.
Om hur Linné d y och Linné d ä ser på hur personer bör klä sig skriver jag en del om i avhandlingen, främst i kapitlet Medicin, moral, mode - Vetenskapsidkarens formering av persona.