Hushållet von Linné: Christina Brodersonia

Nu har det varit mycket om Carl von Linné d ä i de senaste bloggposterna. Så det är dags för någon annan nu tycker jag. Hans mor, Christina Brodersonia, blir det. Det kommer att handla om det porträtt som finns av henne och kanske framför allt om kläderna hon bär på detta porträtt. Det är i hög grad tack vare Christina Brodersonia som den starka kopplingen till Råshult uppstått. Hon föddes 1688 (troligen 10 november) som dotter till Samuel Brodersonius och Maria Jörgensdotter Brodersonia. Fadern blev kyrkoherde i Stenbrohult året innan Christina föddes. 1704 dog modern Maria. Det året kommer Nils Ingemarsson Linnaeus till församlingen för att bistå Christinas far i arbetet. Två år senare gifter sig Nils och Christina, 6 mars 1706. Christina är 17 år gammal vid tillfället. Det porträtt som finns av henne anses vara ett bröllopsporträtt. Det finns i dag att se på Linnés Hammarby där det hänger tillsammans med porträtten av Nils och deras son Samuel Linnaeus. Porträttet är en bröstbild av en okänd konstnär, stilmässigt känns det lätt ålderdomligt för tiden, jag tycker det har drag av 1600-talsmåleri och det gäller inte minst sättet hon håller händerna och föremålen hon har i händerna. Målningen visar Christina i en svart sidenklänning (vilken typ återkommer jag strax till) med gul/guld- och rödmönstrad magplatta och spetsar. Hon har en fontange på huvudet och en nejlika i höger hand och en solfjäder i vänster, samt bär ett halsband. Kläderna är av en typ som bärs till högtid, av dyrare material men det är ändå en typ av modedräkt som funnits en tid. Det talar för att det är något som skulle kunna passa bra för ett bröllop; kläder som är högtidliga och samtidigt har lite ”klassiskt” eller äldre snitt. Det finns gott om exempel på att just plagg som använts vid bröllop bevarat stildrag från äldre tider ganska länge. Det finns t ex bilder av bröllop under 1800-talet där tydligt 1700-talspräglade plagg förekommer.

Christina Brodersonia (1688-1733). Olja av okänd konstnär.
Gustavianum Uppsala universitets konstsamlingar UU2934.

Vad är det då för plagg Christina Brodersonia har på sig? Jag tror att det är en typ av mantua. Mantua är en plaggtyp som kommer i mode i slutet av 1700-talet. Den utvecklas ur ett ganska löst sittande plagg till en klänningstyp som bars över styvat liv. Livdelen är ofta öppen eller snörd fram och under roben bärs en magplatta som syns framtill. Kjoldelen är öppen i fram och har liksom paneler som kan skörtas och fästas på olika sätt bak. Det går också att bära den så att det bildar ett släp bak.

Exempel på mantua från ca 1720, blått siden, V&A.
Bild från sidan där kjoldelen är draperad och uppfäst baktill.

Elisa Edgren som har bloggen ”Isis’ wardrobe” menar att det plagg som Christina Brodersonia bär är en mantilla. Det är ett mer löst sittande plagg, närmast som en sjal med ärmar. De vida ärmarna på Christinas plagg skulle kunna tala för att det är en mantilla, men jag tror att det är för ”låg grad” på det plagget för att vara brudklänning till en kyrkoherdedotter. Det verkar finnas mantuor där ärmarna är mer vida, men detta är en svår fråga och det kan hända att Elisas tolkning är närmare verkligheten än min.

Exempel på mantua med vidare ärmkonstruktion.
Epitafiemålning från Svendborgs St Nicolai-kyrka, Danmark.
Föreställer Magister Peder Jensen Lucoppidans hustru och barn.

Vilken typ av plagg det handlar om blev särskilt intressant för mig eftersom jag för några år sedan bestämde mig för att skaffa en rekonstruktion av plaggen Christina Brodersonia bär på porträttet. Eftersom jag inte haft så mycket tid att sy när jag skrivit avhandling valde jag att be Anna Kjellsdotter konstruera och sy, och i samråd med henne bestämde jag hur plaggen skulle se ut. En svårighet med att rekonstruera en hel klänning efter en bröstbild är förstås hur kjolen ska se ut. Här valde jag att titta på en del danska epitafie-målningar, det finns sådana samlade på en websida (se nedan). Jag tittade också på andra bilder av mantuor, både på målningar och bevarade plagg. Jag brukar samla ihop sådana bilder i Pinterest-album när jag gör liknande projekt, sätter en länk till det jag gjorde här nedan. Vid ett besök på på Hopetoun House utanför Edinburgh i samband med en konferens hittade jag en detalj på en målning som kom att bli förlaga för kjolen. Det finns gott om kjolar med mönster, fransar, volanger och andra dekorationer men det finns också en del med ränder. Jag kände att något lite mer avskalat med ränder i färger som passar till magplattan skulle bli bra, och en sådan kjol bärs av en av damerna i ett sällskap. De återfinns på en stor målning, föreställande Whitehall Palace, av Thomas Wyck.

Detalj ur målningen Whitehall Palace av Thomas Wyck, Hopetuon House.
Foto: Annika Windahl Pontén

En intressant del av Christinas bruddräkt är huvudbonaden, den s k fontangen. Fontanger blev moderna ungefär samtidigt som mantuan och blev föremål för både kritik och satir. Fontangen fick symbolisera allt som kritikerna tyckte var förkastligt och dåligt med att följa modet: ytlighet, fåfänga och risk för allmänt försämrad moral och dåligt uppförande. Debatten om lyx och överflöd brukar sättas i samband med en lite senare del av 1700-talet, men faktum är att den kommit och gått ända sedan antiken och i slutet av 1600-talet fanns en svensk diskussion om saken. För män var det peruken som ådrog sig den främsta kritiken, och för kvinnor alltså fontangen. Håkan Möller har studerat denna intressanta diskussion i Lyx och mode i stormaktstidens Sverige. Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. (Stockholm: Atlantis 2014). När det gäller huvudbonadens konstruktion verkar det finnas lite olika typer, en del ser ut att vara veckade och en del ser mer släta eller raka ut. De är ändrar också lite form och det finns större och mindre versioner, med eller utan band och rosetter. Jag fick hjälp av Johanna Frank med att tillverka en av rak/slät typ och efter porträttet försåg vi den med banddekorationer av röda band med guldmönster. Jag funderar på att också prova att göra en som har en annan konstruktion med veckade delar, vi får se när det blir av. Till slut blev det en dräkt jag är mycket nöjd med, och många tycker den ser spansk ut till sin karaktär. Det tror jag beror på färgerna och fontangens form, jag är inte så säker på att det uppfattades som särskilt spanskt runt 1700. Jag kan också berätta att när jag skulle åka till Anna Kjellsdotter med material till klänningen uppstod en sådan där stund av total förvirring. Jag var och skaffade den svarta sidentaften på Simbra siden och skulle ha foder. Jag vet ju mycket väl att plaggen är fodrade med linne i det här sammanhanget. Men på något sätt stod jag i sidenbutiken och tänkte att jag skulle ha sidenfoder, det hade de inte, men syntetiskt alternativ. Som jag köpte. Så nu har jag svart och rött syntetfoder som jag kan ha till något trevligt och Anna fick gräva i sitt förråd av linne i stället. Jag bar rekonstruktionen av Christina Brodersonias kläder första gången i samband med Braniculas dansuppvisning och dräktvisning i Linnéträdgården i maj 2019.