lördag 12 september 2020

Sara Lisas brev

Det är väl känt att Carl von Linné skrivit en stor mängd brev. Den senaste siffran jag hörde var att det finns ca 6000 kända brev till och från honom. Hans hustru Sara Elisabeth, kallad Sara Lisa, omnämns då och då i breven men hon skrev förstås egna brev också. Det finns dock inte alls lika många bevarade. Endast tre brev av Sara Lisas hand är kända. Rimligtvis har hon skrivit fler men de finns inte kvar. Utöver breven finns det några andra manuskript, bl a kvittensböcker där hon fört noteringar. Breven finns alla i Uppsala. Ett ingår i Waller-samlingen på Uppsala universitetsbibliotek och är det enda som är daterat. Två brev är odaterade och tillhör Svenska Linnésällskapet. De är ställda till en av döttrarna. Sannolikt är de skriva på 1790-talet, till dottern Sara Christina Duse som då var gift med Hans Henrik Duse. 

Sara Elisabeth von Linné, brudporträtt av Johan Henrik Scheffel.
GUU, UU2915. Linnés Hammarby

Det daterade brevet är från 2 juni 1777 och skrivet till en greve, oklart vem. Brevet inleds ”Min nådige grefwe”. I brevet ber Sara Lisa greven att lägga ett gott ord för Duse som skickat en ansökan till kungen. Det framgår inte vad ansökan gäller, bara att den är viktig. Det kan hända att det handlar om Hans Henrik Duse, men det är inte säkert. Det finns ytterligare en dotter, yngsta dottern Sophia, som är gift med en Samuel Christoffer som är bror till Hans Henrik. De två systrarna von Linné gifter sig alltså med två bröder Duse. De odaterade breven innehåller en del information om vardagliga bestyr. I båda breven talas det om dotterns hästar, och om pigor. Sara Lisa skriver hur hon gjort sig av med hästar då hon inte har plats för dem. Hon beskriver också att hon tycker att det är svårt att hitta tjänstefolk och att hon är missnöjd med de pigor hon har. I ena brevet bjuder Sara Lisa in till julfirande hos sig, och hon tycker att de som är unga kan komma och se hur hon mår. Hon tror också att det kan vara sista julen hon lever. Hon beklagar sig över sitt onda ben som ger henne sömnlösa nätter. Kanske är det ett evigt problem att föräldrar vill att barnen ska komma och hälsa på oftare? Brevet med inbjudan till julfirande börjar så här:

"Min kiära dotter

Iag tackar dig för dina bref iag har fått 

som säger mig att du mår bra

nu biuder jag dig och din man til

iuhlen til mig tor hända at dätt är

dätt sista iag lefver iag har haft en

god hälsa i gåv (?) men mitt siucka

ben dätt är ont dock..."


Brev från Sara Elisabeth von Linné, daterat 2 juni 1777, till "Min nådige grefwe"
Waller-samlingen, Uppsala universitetsbibliotek


Det är intressant att se hur Sara Lisa stavar, det finns en del skillnader jämfört med hur maken stavar. En del har påpekat att det finns ”smålandismer” i Linnés sätt att stava, dvs att det går att se spår av hans småländska dialekt. Kanske är det så att det går att se spår av dalmål i Sara Lisas stavning? Hon stavar exempelvis ”eländigt” ”äländit” och ”räknar” skrivs ”räckner”, och det känns inte som de vanligaste stavningsformerna vid tiden. 

Det finns också brev till Sara Lisa, från hennes mor Elisabeth Hansdotter och från Carl. Ett av de finaste är det som Carl skriver när hon fött sonen Carl d y. Sara Lisa är då hos föräldrarna i Dalarna medan den nyblivne fadern är i Stockholm. Han är uppriktigt lättad över att allt gått bra och både rörd och tagen av stunden. Brevet avslutas med de fina orden ”Hälsa Min Carl lille.” Ett annat intressant brev där Sara Lisa förekommer, om än på ett lite oväntat sätt, är ett som Carl skriver till sin svärmor Elisabeth 16 oktober 1758. Här handlar det om Sara Lisas bror Petrus, Pehr kallad, och hans bröllop. De vill komma, men det är svårt att resa med så små barn. Det finns också problem kring bröllopet, uppenbarligen kring vem han ska gifta sig med och att han inte har några pengar. Linné föreslår att Elisabeth, trots allt, ska hjälpa honom och ge honom ett bra arrende t ex. Jag vet inte vem han skulle gifta sig med, men det verkar tydligt att släkten har betänkligheter, Carl skriver: 

”Om Br[oder] Petrus tagit sig en nakot piga under namn af jungfru, äller om han 

tagit sig en nakot fröken kan wara lika. Att detta skedt är ej hans fehl allena, utan dett 

att han ej haftt nog förtrolighet med sina anhörige. att detta fattats torde wara fehl uti 

upfostran. Tiden war inne att han borde giftta sig; med hwem wiste han icke; sielf är 

man altid blind i sådana saker. han har allenast felat mot sig; ej mot någon annor. 

Fru-Moder borde ej låtas märka sådant, som ej kan ändras. hedren wid bröllopet är 

husets och icke hans. Fru Moder giör som en stor Moder, om hon giör sitt, äftter 

husets och sin egen heder, utan afseende och deltagande i hans fehl.” 


Han skriver också att man inte kan skilja grenen från stammen, och att familjens medlemmar är som lederna i en binnikemask. För att vara extra tydlig ritar han också en bild av en binnikemask. Sara Lisa kommer in i bilden sist i brevet. Hon står uppenbarligen bredvid och tycker inte att Carl ska skicka brevet: ”Min hustru beder mig intet sända af brefwet, ty hon säger att hon då mer ej får bref af sin K[iära] Moder. Men jag kan ej se att det är mögligt att fru Moder det illa upptager, som är ej illa ment.”. Det verkar ju som om han lyssnade på sin hustru och brevet blev inte sänt. 

Brevsida av Carl von Linné till Elisabeth Hansdotter, med teckning föreställande binnikemask. 
Uppsala universitetsbibliotek


Att det finns så många brev bevarade av Carls hand och så få av Sara Lisas är förstås ingen slump. Det är Carl som eftervärlden varit mest intresserad av, hans gärning var värderats och hyllats losskopplad från den närmaste omgivning som hans familj och hushåll utgjort. Det hustru, barn och tjänstefolk ägnat sig åt har inte bedömts vara tillräckligt intressant och viktigt. Det menar jag är en viktig anledning till att vi bara känner till tre brev av Sara Lisas hand. Jag hoppas också att detta förhållande kommer att ändras och att fler och fler inser hur viktigt hustrun och hushållet varit för att vetenskapliga verksamheten skulle kunna äga rum. 

Kvinna som skriver brev.
Akvarell av Paul Sandby (1731-1809) möjligen föreställande konstnärens hustru.
Royal Collection Trust. https://www.rct.uk/collection  


Alla brev som givits ut i projektet The Linnean Correspondence finns nu i databasen Alvin:

www.alvin-portal.org


Brevet från Sara Lisa till greven tillhör Waller-samlingen på Uppsala universitetsbibliotek.

Sara Elisabeth von Linné, brev till en greve, 2 juni 1777

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-19702 


Carl von Linné, brev till Sara Elisabeth von Linné, 6 februari 1741 (L0370)

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-223306 


Carl von Linné, brev till Elisabeth Hansdotter, 16 oktober 1758 (L2440)

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-227167 

Film från Kulturnatten 2020 där jag pratar om Carl och Sara Lisa och deras brev:

https://www.instagram.com/tv/CFCNhLepbfC/?utm_source=ig_web_copy_link 

Läs mer:

Backman, Christina ”Sara Lisa skriver” Svenska Linnésällskapets årsbok, 2006, sid 69–78.

Broberg, Gunnar Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné, Stocholm; Natur&Kultur, 2019, s 320-324


måndag 24 augusti 2020

Christina Brodersonia

Nu har det varit mycket om Carl von Linné d ä i de senaste bloggposterna. Så det är dags för  någon annan nu tycker jag. Hans mor, Christina Brodersonia, blir det. Det kommer att handla om det porträtt som finns av henne och kanske framför allt om kläderna hon bär på detta porträtt. Det är i hög grad tack vare Christina Brodersonia som den starka kopplingen till Råshult uppstått. Hon föddes 1688 (troligen 10 november) som dotter till Samuel Brodersonius och Maria Jörgensdotter Brodersonia. Fadern blev kyrkoherde i Stenbrohult året innan Christina föddes. 1704 dog modern Maria. Det året kommer Nils Ingemarsson Linnaeus till församlingen för att bistå Christinas far i arbetet. Två år senare gifter sig Nils och Christina, 6 mars 1706. Christina är 17 år gammal vid tillfället. Det porträtt som finns av henne anses vara ett bröllopsporträtt. Det finns i dag att se på Linnés Hammarby där det hänger tillsammans med porträtten av Nils och deras son Samuel Linnaeus. Porträttet är en bröstbild av en okänd konstnär, stilmässigt känns det lätt ålderdomligt för tiden, jag tycker det har drag av 1600-talsmåleri och det gäller inte minst sättet hon håller händerna och föremålen hon har i händerna. Målningen visar Christina i en svart sidenklänning (vilken typ återkommer jag strax till) med gul/guld- och rödmönstrad magplatta och spetsar. Hon har en fontange på huvudet och en nejlika i höger hand och en solfjäder i vänster, samt bär ett halsband. Kläderna är av en typ som bärs till högtid, av dyrare material men det är ändå en typ av modedräkt som funnits en tid. Det talar för att det är något som skulle kunna passa bra för ett bröllop; kläder som är högtidliga och samtidigt har lite ”klassiskt” eller äldre snitt. Det finns gott om exempel på att just plagg som använts vid bröllop bevarat stildrag från äldre tider ganska länge. Det finns t ex bilder av bröllop under 1800-talet där tydligt 1700-talspräglade plagg förekommer. 

Christina Brodersonia (1688-1733). Olja av okänd konstnär. 
Gustavianum Uppsala universitets konstsamlingar UU2934. 

Vad är det då för plagg Christina Brodersonia har på sig? Jag tror att det är en typ av mantua. Mantua är en plaggtyp som kommer i mode i slutet av 1700-talet. Den utvecklas ur ett ganska löst sittande plagg till en klänningstyp som bars över styvat liv. Livdelen är ofta öppen eller snörd fram och under roben bärs en magplatta som syns framtill. Kjoldelen är öppen i fram och har liksom paneler som kan skörtas och fästas på olika sätt bak. Det går också att bära den så att det bildar ett släp bak. 

Exempel på mantua från ca 1720, blått siden, V&A.
Bild från sidan där kjoldelen är draperad och uppfäst baktill.

Elisa Edgren som har bloggen ”Isis’ wardrobe” menar att det plagg som Christina Brodersonia bär är en mantilla. Det är ett mer löst sittande plagg, närmast som en sjal med ärmar. De vida ärmarna på Christinas plagg skulle kunna tala för att det är en mantilla, men jag tror att det är för ”låg grad” på det plagget för att vara brudklänning till en kyrkoherdedotter. Det verkar finnas mantuor där ärmarna är mer vida, men detta är en svår fråga och det kan hända att Elisas tolkning är närmare verkligheten än min.

Exempel på mantua med vidare ärmkonstruktion.
Epitafiemålning från Svendborgs St Nicolai-kyrka, Danmark.
Föreställer Magister Peder Jensen Lucoppidans hustru och barn.

Vilken typ av plagg det handlar om blev särskilt intressant för mig eftersom jag för några år sedan bestämde mig för att skaffa en rekonstruktion av plaggen Christina Brodersonia bär på porträttet. Eftersom jag inte haft så mycket tid att sy när jag skrivit avhandling valde jag att be Anna Kjellsdotter konstruera och sy, och i samråd med henne bestämde jag hur plaggen skulle se ut. En svårighet med att rekonstruera en hel klänning efter en bröstbild är förstås hur kjolen ska se ut. Här valde jag att titta på en del danska epitafie-målningar, det finns sådana samlade på en websida (se nedan). Jag tittade också på andra bilder av mantuor, både på målningar och bevarade plagg. Jag brukar samla ihop sådana bilder i Pinterest-album när jag gör liknande projekt, sätter en länk till det jag gjorde här nedan. Vid ett besök på på Hopetoun House utanför Edinburgh i samband med en konferens hittade jag en detalj på en målning som kom att bli förlaga för kjolen. Det finns gott om kjolar med mönster, fransar, volanger och andra dekorationer men det finns också en del med ränder. Jag kände att något lite mer avskalat med ränder i färger som passar till magplattan skulle bli bra, och en sådan kjol bärs av en av damerna i ett sällskap. De återfinns på en stor målning, föreställande Whitehall Palace, av Thomas Wyck. 

Detalj ur målningen Whitehall Palace av Thomas Wyck, Hopetuon House.
Foto: Annika Windahl Pontén


En intressant del av Christinas bruddräkt är huvudbonaden, den s k fontangen. Fontanger blev moderna ungefär samtidigt som mantuan och blev föremål för både kritik och satir. Fontangen fick symbolisera allt som kritikerna tyckte var förkastligt och dåligt med att följa modet: ytlighet, fåfänga och risk för allmänt försämrad moral och dåligt uppförande. Debatten om lyx och överflöd brukar sättas i samband med en lite senare del av 1700-talet, men faktum är att den kommit och gått ända sedan antiken och i slutet av 1600-talet fanns en svensk diskussion om saken. För män var det peruken som ådrog sig den främsta kritiken, och för kvinnor alltså fontangen. Håkan Möller har studerat denna intressanta diskussion i Lyx och mode i stormaktstidens Sverige. Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. (Stockholm: Atlantis 2014). När det gäller huvudbonadens konstruktion verkar det finnas lite olika typer, en del ser ut att vara veckade och en del ser mer släta eller raka ut. De är ändrar också lite form och det finns större och mindre versioner, med eller utan band och rosetter. Jag fick hjälp av Johanna Frank med att tillverka en av rak/slät typ och efter porträttet försåg vi den med banddekorationer av röda band med guldmönster. Jag funderar på att också prova att göra en som har en annan konstruktion med veckade delar, vi får se när det blir av. Till slut blev det en dräkt jag är mycket nöjd med, och många tycker den ser spansk ut till sin karaktär. Det tror jag beror på färgerna och fontangens form, jag är inte så säker på att det uppfattades som särskilt spanskt runt 1700. Jag kan också berätta att när jag skulle åka till Anna Kjellsdotter med material till klänningen uppstod en sådan där stund av total förvirring. Jag var och skaffade den svarta sidentaften på Simbra siden och skulle ha foder. Jag vet ju mycket väl att plaggen är fodrade med linne i det här sammanhanget. Men på något sätt stod jag i sidenbutiken och tänkte att jag skulle ha sidenfoder, det hade de inte, men syntetiskt alternativ. Som jag köpte. Så nu har jag svart och rött syntetfoder som jag kan ha till något trevligt och Anna fick gräva i sitt förråd av linne i stället. Jag bar rekonstruktionen av Christina Brodersonias kläder första gången i samband med Braniculas dansuppvisning och dräktvisning i Linnéträdgården i maj 2019.


Jag verkar vara i färd med att berätta något om kläderna.


Mantua och fontange bakifrån.



Linnéträdgården maj 2019.


Tips för vidare läsning:

Anna Kjellsdotter:

http://kjellsdotter.se


Isis’ Wardrobe (Elisa Edgrens blogg)

http://isiswardrobe.blogspot.com/2013/10/researching-early-mantua.html 

http://isiswardrobe.blogspot.com/2016/08/late-17thearly-18th-century-mantilla.html 


Dansk sida med epitafiemålningar som är särskilt intressanta ur dräktsynpunkt:

http://livinghistory.dk/original/ 


Pinterest, mina mantua-bilder:

https://www.pinterest.se/annikaponten/mantua/ 


Litteratur:

Möller, Håkan Lyx och mode i stormaktstidens Sverige. Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. Stockholm, Atlantis 2014


måndag 27 juli 2020

Menniskans cousiner


När Carl von Linné skriver om och beskriver människan är han också intresserad av var gränsen går mellan människa och djur. Överhuvudtaget är både han och många andra under 1700-talet intresserade av gränsen mellan olika delar av naturen; gränsen mellan liv och materia, mellan olika arter, mellan släkten eller just mellan djur och människa. Hur ska de olika delarna definieras? Det är intressant ur ett filosofiskt och metafysiskt perspektiv, men får en slags praktiskt tillämpning när det finns ett intresse av att systematisera och ordna. Gunnar Brobergs avhandling om Carl von Linné Homo Sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära (1975) har just dessa frågor som tema, och ämnet berörs i Gunnars nya biografi över Linné, Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné (2019). Jag ska dock om någon vecka ha en presentation på den årliga ISECS-konferensen i samband med att Executive Committee har sitt möte. Det skulle varit så att mötet ägde rum i Potsdam, men pandemin har förstås ställt till så att det blir ett digitalt möte. Temat för konferensen är ”Man’s best friend? Human-Animal Relations and their Cultural Representations in the 18th Century”. Min tanke var att tala om Linné och apor främst i förhållande till konsumtions- och överflödsdebatten, men eftersom den senaste tidens präglats så av diskussionen om Linné och hur han ser på människor gjorde jag om det lite till att handla om Linné och apor i ett lite bredare sammanhang. 

Simia Capucina
(plansch II i Linné, Carl von, Hans maj:ts Adolf Frideriks naturalie samling),
Stockholm 1754, av Jean Eric Rehn.
Bild: Uppsala universitetsbibliotek, www.alvin-portal.org 

1760 försvarar Christian Emanuel Hoppius dissertationen Antropomorpha, och det är Linné som författat texten. (Det vanliga är att preses har författat avhandlingarna vid denna tid, men det kan bli ämnet för en egen bloggpost). Antropomorpha är också namnet på första ordningen i släktet "Quadrupedia", fyrfotingar, i Systema Naturae. Men i tionde upplagan ändras nomenklaturen så att "Quadrupedia" kommer att heta "Mammalia", och "Antropomorpha" byter namn till "Primates". Dissertationen från 1760 handlar alltså om apor. Linné menar att aporna är så lika människor att det knappt går att veta var gränsen går. De går på ett liknande sätt, de har inte hår i ansiktet och det finns en rad andra likheter. Han skriver: 
”Af alt skapadt är owedersägligen intet närmare til Människian än Apeslägtet; deras ansikte, händer och fötter, armar och ben, bröst och inälfwor är oss likast, ja, deras hundrade uptåg, at wara tokige och rolige, at efterapa alt det de se, det är at följa modet, liknar oss så mycket at wi knapt kunna finne gräntse-skillnaden.” (Översättningen är från Svenska Linnésällskapets svenska utgåva från 1955). 

Aporna delas in tre olika typer: de som har lång svans (markattor), de med kort svans (babianer) och de utan svans (”egentliga apor”). Han tänker sig också fyra ”nationer” av apor där han i samtliga fall refererar till andra författare och samlingar: 
Pygmaeus, här refererar han till George Edward och Hans Sloanes samlingar. 
Satyrus, refereras till Tulpius och en ”flicka” av detta slag som ska ha förts levande till London.
Homo caudatus (svantsaren, Lucifer), refereras till Aldrovandus samt till resenären Köping Nils Mattsson som sett en sådan på Cap. 
Troglodyt (Homo nocturnus, mörksens barn), refereras till Plinius och sägs bo i Etiopien, på Java och Amboina. 
Dessa fyra finns också avbildade i dissertationen. I Systema Naturae återfinns de (i vissa upplagor) i en egen varietet som kallas "Monstrosi". Dessa fyra ”nationer” är med all sannolikhet en blandning av beskrivningar av djur som finns, som orangutang, och mytiska varelser. Det florerade en hel del beskrivningar och historier av det slaget. Det finns t ex även flera beskrivningar av barn som ska ha växt upp bland djur, några sådana återges i dissertationen. De barn som vuxit upp hos djur beskrivs även de som en slags varelser som rör sig längs gränsen mellan vad som är ett djur och vad som är en människa. 

Hus för apor i Linnéträdgården. Foto: Uppsala linneanska trädgårdar  
www.botan.uu.se 

En del av Linnés beskrivningar av apors beteende grundar sig på observationer av de apor som fanns i botaniska trädgården. I trähus på höga stolpar fanns ett antal apor (om jag förstått rätt ska han ha haft kapuciner och bomullshuvudtamariner). En bomullshuvudtamarin gavs till Linné av Lovisa Ulrika och den kallades Grinn. (Gustav Hesselius utförde även en målning föreställande Grinn). Dessa apor observerades och Linné noterade bl a följande: ”Av naturen äro de elaka, fallna för allt ont, ganska tjuvaktiga, mycket kättjefulla, även när de äro havande. De komma väl ihåg oförrätter och låta sig ej lätt försonas, äro alltid oblyga, men bli tillika ängsliga och släppa avföring eller väder. De härma också alla dumheter, äro svåra att tämja, älska sina ungar – ej blott modern, utan även fadern – även sedan de fött nya.” Beteendet att härma är något som Linné även diskuterar när det gäller människor, och i detta avseende jämförs människor med apor. Det handlar då främst om ett beteende som Linné är kritisk till eftersom det medför att en person oreflekterat lägger sig till med vanor som kläder eller matvanor som inte passar för den personen. I manuskripten till dietetik-föreläsningarna förekommer formuleringar som ”Inter simias versantem oportet esse simiam” ungefär: Den som vistas bland apor bör vara en apa (eller möjligen avses att denne blir en apa) samt ”Affines simiae simiis” -  ”Apor är besläktade med apor”. Dessa formuleringar återfinns i sammanhang när Linné talar särskilt om hur människor vid hovet beter sig. Han menar också att svensken apar och han använder formuleringen ”Suecus Simia”. Simia är den latinska beteckningen för släktet apor. Svensken apar efter enligt följande: ”…ty han äter som Engelsman, dricker som Tysk, kläder sig som Fransman, bygger som Italienner, rökar som Holländare, snusar som Spanior, super brännwin som Ryss.” Det finns en fara med att apa efter utan eftertanke. Faran ligger i att en persons yttre bör avspegla dennes inre jag. Hög grad av imitation gör att denna koppling mellan det yttre och inre kan gå förlorad, det kan göra att andra inte förstår vem de möter och än värre kan den viktiga förmågan att känna sig själv gå förlorad. Detta menar Linné är en moralisk risk. Apor förekommer också i måleri, parodier och satir under 1700-talet och ofta är det just i sammanhang där mänsklig fåfänga och ytlighet är temat. Det finns en särskild form av måleri som brukar kallas ”singerie” där apor avbildas när de sysslar med olika mänskliga aktiviteter. Det finns därtill närmast en ”ap-retorik” i yppighetsdebatten, så i detta avseende är det knappast en tillfällighet att det märks även hos Linné. Synen på apor har alltså många bottnar och aspekter. Å ena sidan beskrivs aporna som snarlika människan och människan är i många avseenden ett djur precis som aporna. Å andra sidan har aporna beteenden som är icke önskvärda hos människor, om människan beter sig som dem och ”apar efter” utan reflektion finns det moraliska risker. Klart är i alla fall att aporna är djur som Linné ägnar stor uppmärksamhet och verkar mycket intresserad av. 

Satirtryck, 1780-1800, Wem sehen wir gleich? (Vem ser vi ut som?)
Bild: Creative Commons-licens
© The Trustees of the British Museum





Vidare läsning:

Broberg, Gunnar Homo sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära, Stockholm: Almqvist & Wiksell [distr.], 1975, diss, Lychnosbibliotek 28

Broberg, Gunnar Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné. Stockholm: Natur&Kultur, 2019

Linné, Carl von Menniskans cousiner (Antropomorpha), Valda avhandlingar av Carl von Linné utgivna av Svenska Linnésällskapet, Nr 21, Uppsala (Ekenäs), 1955


Runefelt, Leif Att hasta mot undergången. Anspråk, flyktighet, förställning i debatten om konsumtion i Sverige 1730-1830, Lund: Nordic Academic Press, 2015


fredag 10 juli 2020

Linné och människor



Bloggandet kom av sig lite. Det beror faktiskt helt på den debatt om Linné som uppstod någon månad efter min disputation. Den som handlar om Carl von Linné och rasism. Det är inte första gången en sådan debatt uppstår, knappast sista heller. Jag deltog inte så mycket, i några trådar på sociala medier när jag tyckte det var relevant. Ett skäl till att jag valde att inte göra det är att det var ett mycket högröstat läge och det fanns en stark polarisering. Jag har inte i första hand ägnat min forskning åt Linné och rasbegreppet eller kolonialisering. Men jag har dels läst en del sådan forskning, dels läst så pass mycket texter av Linné att jag tycker mig kunna säga att polariseringen är mycket olycklig och inte bidrar till ökad förståelse av rasismens historia. Debatten denna gång hamnade lätt i argument av typen ”allt är Linnés fel-Linné är den moderna rasismens fader” eller ”inget är Linnés fel-det går inte att mäta dåtiden med våra värderingar”. Jag tänker här resonera kring denna komplexa fråga och förklara varför jag menar att ingen av dessa ståndpunkter är rimlig. Upprinnelsen till det hela är, som säkert de flesta vet, protesterna mot polisens våld mot svarta i USA som sattes igång när polisen dödade George Floyd 25 maj 2020. Detta ledde i sin tur till kritik och protester mot statyer på olika platser i världen. I Bristol vältes t ex statyn av slavhandlaren Edward Colston ner i vattnet i hamnen, och i Boston togs huvudet av en staty av Christopher Columbus. I Sverige kom mycket av staty-kritiken att handla om Carl von Linné. En startpunkt var troligen en live-sändning på Instagram där Linné kritiserades som ”rasismens fader”. Hur är det då med den saken? Är Linné rasismens fader? Är Linné rasist? Svaret på detta är komplicerat, och inget som riktigt går att svara på uttömmande i en kort blogg-text, men jag ska formulera några ansatser till svar här i alla fall. 


Linnémonument i Humlegården i Stockholm, invigt 1885 och utförd av Frithiof Kjellberg.
I tidens anda är Linné omgiven av allegoriska kvinnofigurer som representerar botanik, medicin, zoologi och mineralogi.
En av de statyer som kritiserades under debatten 2020.
Foto: Wikimedia Commons

Linné beskriver människor och skriver om människor i många av sina texter. Han är professor i medicin och självklart är människan ett huvudfokus när han undervisar. Han inkluderar också människan bland djuren när han systematiserar djurrikets arter. Många av de formuleringar han använder finner vi i dag oacceptabla, vi skulle i dag aldrig uttrycka oss med den typ av stereotyper han använder. Stereotypa omdömen och beskrivningar av människor används om människor från alla delar av världen och av alla hudfärger. I föreläsningarna i dietetik är Linné ibland kritisk mot olika sätt att leva och olika seder och bruk. De som oftast utsätts för kritik i föreläsningarna är den sociala eliten i Sverige eller Europa. När han beskriver t ex samer eller ursprungsamerikaner i detta sammanhang är han i regel positiv till det sätt de lever på. Han menar att de klär sig bättre, föder upp sina barn på ett bättre sätt och äter bättre. Detsamma gäller människor från delar av Afrika eller Turkiet. Förhållningssättet är inte oproblematiskt heller, det finns utan tvivel inslag av en idealiserad bild av ”den ädle vilden” där ”den andre” görs exotisk och udda. En sådan tendens finns både gentemot människor från olika delar av världen, men i viss mån även gentemot olika delar av Sverige. Det finns t ex en lista över personer från olika landskap där bl a gotlänningen beskrivs som enfaldig, upplänningen som dum och norrlänningen som girig. Linné är inte den ende som beskriver människor med stereotyper under 1700-talet, det är snarare så att han är ett exempel bland många, och det är heller inget som är nytt för 1700-talet. Han refererar otaliga gånger till andra och tidigare författare som han hämtar sina exempel från. 

När Linné ordnar människan i klassificeringssystemet blir det lite annorlunda. Redan från början är människan med, och delas in i fyra varieteter beroende på hudfärg och kontinent. I tionde upplagan av Systema Naturae (1758) förändras indelningen, och här introduceras även binära namn på djuren inklusive människan som blir Homo sapiens.  Beskrivningarna av människans varieteter utökas, och det är här beskrivningarna inkluderar ett temperament från humoralpatologin vardera för de fyra varieteterna. Ursprungsamerikanen sägs vara kolerisk, europeén sangivinisk, asiaten melankolisk och afrikanen flegmatisk. Temperamenten ansågs sedan antiken hänga ihop med kroppsvätskorna och beroende på vilken kroppsvätska man dominerades av så hade man ett av temperamenten. Den kolersiske var dominerad av gul galla (cholera), den melankoliske av svart galla, den sangviniske av blod och den flegmatiske av slem. Varieteterna anges i en lista varvid en slags ordning uppstår. Det är oklart i vilken grad Linné lägger en värdering i ordningen, men troligen finns det en sådan tendens. Han byter ibland plats på de två översta så att det antingen är ursprungsamerikanen eller européen överst, medan den asiatiska och afrikanska människan alltid är längst ner. Överlag verkar det som att Linné har svårigheter med att ordna människan i systemet, han ändrar benämningar och beskrivningar flera gånger. Det är inga självklara, enkla slutsatser som styrt. Han ägnar sig en del åt släktskapet med de större aporna och kallar dem människans ”cousiner”. Det finns varieteter av människa som listas under de fyra huvudsakliga, t ex homo troglodytus (grottmänniskan) eller homo caudatus (svansmänniskan). Båda dessa är en typ av ”felande länkar” mellan primater och människor och i dag är det ingen som tror att det är något som verkligen funnits, snarare är det fenomen som Linné beskrivit utifrån andra personers beskrivningar, och som kan referera till primater och/eller mytiska varelser. Här finns också en kontext av hur Linné, och andra under 1700-talet, ser på olika kroppsliga avvikelser eller vad de kallade ”monster”, men detta blir en alltför lång exkurs här tänker jag. 

Illustration ur dissertationen Antropomorpha 1763.
Varieteterna Troglodyta Bontii, Lucifer Aldrovandi, Satyrus Tulpii och Pygmaeus Edwardi. 
Bild: Wikimedia Commons

Skillnaderna mellan de mänskliga varieteternas utseende, beteende, seder och bruk förklaras i huvudsak med hjälp av teorier som humoralpatologi där alltså kroppsvätskorna påverkar hur kroppen fungerar men också av ett inslag av klimatlära. Under 1700-talet var det flera som menade att det var faktorer som klimat, temperatur, luftfuktighet och liknande faktorer som avgjorde både hur människor såg ut (hudfärg, längd, vikt etc) och hur de betedde sig (om de var snabba eller långsamma i rörelser etc). Värme ansågs t ex göra människor långsamma och slappa, medan kyla gjorde dem raska och pigga. Även Linné menar att sådana yttre faktorer i hög grad påverkar, och det är särskilt viktigt hur en person påverkas under uppväxten. Förändring är dock möjlig även senare i livet. Vid en flytt eller när nya vanor introduceras kan beteende och utseende förändras. En sådan syn på kroppen och beteenden skiljer sig ganska mycket från hur rasbiologin senare ser på saken. Där finns en mer biologiserad och essentialistisk syn på vilka människor är, i det sammanhanget kan det som utgör den biologiskt definierade ”rasen” inte kan ändras genom att man t ex byter klimat. Linné använder sig alltså av flera teorier och begrepp som finns 1700-talet, men gör det också på sitt sätt. Just Linnés sätt att formulera beskrivningarna fick spridning eftersom hans taxonomi fick stor spridning. Den binära namngivningen är den princip som fortfarande används för vetenskaplig taxonomi, däremot har Linnés klassifikationssystem kommit ur bruk (det skedde redan under 1800-talet). Det är dock inget tvivel om att Linnés klassificering och namngivning, och därmed föreställningar om vad som utgör art och varietet använts i ett kolonialistiskt sammanhang. Det gäller både i ett svenskt sammanhang där Sápmi kolonialiserades, och i ett internationellt. De européer som kolonialiserade andra delar av världen eller sina delar av sina egna länder använde linneanska idéer på olika sätt. De fogade in den växt- och djurvärld de mötte i ett ”vetenskapligt mönster” som de hade makt över. Hur intresserad man var av lokala namn eller användning av växter skiftade i hög grad. Även om Linnés idéer och texter använts i sådana sammanhang innebär det inte att rasism är något som uppstått med Linné, rasismen har en betydligt längre och mer komplicerad historia. Linné använder själv inte begreppet ras. Det kan inte tolkas som att han inte uttrycker sig på ett sätt som vi i dag med all rätt anser är rasistiskt. De stereotyper han använder kan inte användas i dag. Sedan är det en annan fråga hur senare tiders rasbiologer använt Linnés texter. För så har skett. I vissa fall har Linnés texter använts på ett sätt som Linné själv troligen inte skulle känna igen eller hålla med om. Det finns, som tidigare nämnts, en del avgörande skillnader mellan den mer tidigmoderna syn på kroppen och människan som Linné företräder och den som rasbiologin företräder. Påståendet att Linné ”grundat” rasbiologin (som synts i debatten ibland) är mycket märkligt, och jag skulle tro att det bygger på en sammanblandning av ”rasism” och ”rasbiologi”, som ändå måste anses vara olika företeelser. Så på frågan om Linné är rasist är jag benägen att svara på ungefär samma sätt som en forskare som ägnat mycket tid åt Linnés syn på människan, Gunnar Broberg, gjorde i en intervju med SVT: ”Möjligen”. Fast jag skulle också vilja lägga till; Ja, med våra mått mätt men i övrigt ungefär lika rasistisk som 1700-talet i allmänhet. Det finns inte en enhetlig syn på människan under 1700-talet, inte heller en enhetlig linneansk syn på människan. Där finns studenter till Linné som helt försvarar slaveriet som system, och där finns Anders Sparrman som blir abolitionist. Under 1700-talet finns människor som blir rika på slavhandel, men de finns också de som kritiserar systemet även om de (förstås) inte är lika många. 

Så till slut: hur är det med frågan om att ”läsa historia baklänges”? En del har hävdat att det inte får göras, 1700-talet måste förstås på sina villkor och vissa utsagor som vi menar är rasistiska var inte det då. Jag menar att det är självklart att 1700-talet, eller vilken annan historisk period som helst, måste förstås utifrån sin bestämda kontext, sitt paradigm, sina referensramar. Samtidigt kommer vi aldrig ifrån att vi bara kan studera historia genom den lins vår tid utgör. Detta innebär dock inte att vi bör dra slutsatsen att de inte var t ex rasister, eller att andra orättvisor inte fanns och försvarades. Samhället var annorlunda än nu, med ojämlikheter som vi inte vill ha och som vi inte accepterar i dag. När det gäller vilka symboler vi har i det offentliga rummet är vår tids värderingar ännu viktigare. Det är bra att ha en diskussion och debatt om varför vissa statyer och skulpturer finns i det offentliga rummet. De har inte hamnat där av en slump, det är ingen tillfällighet att det är företrädare för makten eller att det oftast är män som står staty. Färre statyer har rests över abolitionister eller slavar. Mary Beard skrev i ett blogginlägg nyligen att det är en glidande skala vad vi accepterar som symboler i det offentliga rummet. Vissa personer eller uttryck är alla överens om att vi inte vill ha, vissa accepteras av alla, men var gränsen går mellan dessa är inte objektivt eller samstämmigt. Jag kan inte tycka att det i och för sig är farligt att ta bort statyer, ibland är det den enda rimliga lösningen. Så har också skett genom historien av en rad olika skäl. Det bästa är förstås om det sker efter någon form av ordnad diskussion, samtidigt ligger det väl i revoltens natur att ge sig på de materiella symbolerna för det man revolterar mot. När det gäller Carl von Linné tycker jag inte att det är rimligt att statyerna tas ner. Jag kan också tycka det är tveksamt om de ska förses med skyltar som handlar om rasism, de skyltarna skulle behöva bli mycket långa för att bli meningsfulla. En möjlighet är att uppföra nya konstverk som kommenterar historien, gärna på ett kritiskt sätt. En annan möjlighet, eller snarare nödvändighet, är t ex skolundervisningen om Linné inkluderar även dessa aspekter. Precis som det överlag behövs en större medvetenhet om Sveriges koloniala historia, och det behöver få större plats i skolans undervisning och i andra sammanhang. Linné spelar en roll i detta, men det finns också många andra och i vissa fall finns det idékomplex och personer som spelat en ännu större roll än Linné. De är inte alltid lika kända däremot. Kanske för att det inte finns några statyer över dem. Den ”kult” som funnits, och finns, kring just Linné gör ibland att han får stå som symbol både för sådant han faktiskt gjort och sagt och sådant han inte gjort och sagt. Även detta är en komplex fråga som hänger samman med geni- och personkult som uppstått efter Linnés egen tid. En forskarkollega, Petter Hellström, menade att debatten som pågått till del liknar en slags omvänd personkult, och det tycker jag det ligger mycket i. Det finns en slags vilja att hitta ”rasismens fader”, men i själva verket är det kanske inte möjligt att hitta en för det finns ingen. Rasismen behöver motarbetas på en rad sätt. Den finns inte bara bland poliser i USA, den finns överallt. Det svenska samhället är inget undantag. De viktigaste åtgärderna handlar om att komma tillrätta med missförhållanden som kommer till uttryck i förtryck, orättvis behandling och kränkningar av olika slag. Symboler och förebilder är viktiga i sammanhanget. Linné är en symbol som använts på många sätt, och jag hoppas att ett sätt att arbeta för ett mer rättvist, jämlikt och fritt samhälle är att fördjupa och analysera mer. Även när svaren inte blir enkla och tydliga. 

Selfie med byst av Linné i botaniska trädgården i Leiden i bakgrunden, 2015.


Förslag för vidare läsning:
Från media i samband med den senaste tidens debatt:
Gunnar Broberg om Linné och rasism:

Magnus Rodell om statyer:

Linda Andersson Burnett om Linné och rasism:

Mycket bra artikel om upplysningens rasism, Enlightened racism av Peter Harrison:

Mary Beard om att välta statyer genom historien, Statue wars:

Text av Isabelle Charmantier på Linnean Society:

Litteratur i ämnet. 
Detta är bara ett litet, litet urval. Det finns mycket att läsa både om Linné, resor, kolonialism, rasbegrepp och andra teman som tagits upp här.

Broberg, Gunnar Homo sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära, Stockholm: Almqvist & Wiksell [distr.], 1975, diss, Lychnosbibliotek 28

Linda Andersson Burnett har publicerat flera titlar som handlar om ämnet, t ex avhandlingen Northern Noble Savages?: Edward Daniel Clarke and British Primitivist Narratives on Scotland and Scandinavia, c. 1760-1822., 2012
eller
Andersson Burnett, Linda & Buchan, Bruce “The Edinburgh connection: Linnaean natural history, Scottish moral philosophy and the colonial implications of enlightenment thought” i Linnaeus, natural history and the circulation of knowledge / [ed] Hanna Hodacs, Kenneth Nyberg and Stéphane Van Damme, Oxford: Voltaire Foundation, 2018

Skott, Christina “Human Taxonomies: Carl Linnaeus, Swedish Travel in Asia and the Classification of Man” i Itinerario, Volume 43, Special Issue 2 (Colonial Entanglements: Crossroads, Contact Zones and Flows in Scandinavian Global History), Cambridge University Press, 2019 (överhuvudtaget ett intressant temanummer med avseende på skandinavisk kolonial historia)

Rodell, Magnus Att gjuta en nation: Statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt, avhandling, Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 2002

måndag 15 juni 2020

Linné skaffar staty

Det har varit ganska mycket i sociala medier om statyers vara eller icke vara senaste tiden. Däribland finns statyerna över Carl von Linné d ä. Upprinnelsen till detta är det fullständigt oacceptabla våldet som poliser utövar mot svarta i USA. Det har riktat uppmärksamhet mot rasism även i andra länder, däribland Sverige. Det är en viktig diskussion som behöver föras men det kan också behövas en del nyansering och fördjupning. Jag återkommer nog till själva diskussionen kring Linné i sammanhanget i en annan post. Här tänkte jag skriva lite om den staty Linné själv skaffade till botaniska trädgården. De statyer som vissa nu vill riva är nästan aldrig uppförda under 1700-talet, statyer över personer börjar uppföras under 1800-talet och blir vanligare mot slutet av 1800-talet och det fortsätter sedan under 1900-talet (och 2000-talet). Det hänger samman med ett ökat intresse för individer, personer och särskilt sådana som ansågs vara genier. Under 1700-talet var det ovanligt med skulpturer och statyer utomhus överhuvudtaget. De som fanns stod i regel i privata trädgårdar och vid palats, det finns inte särskilt många i det vi brukar kalla det offentliga rummet. En av de första som uppförs i Uppsala är obelisken över Gustav II Adolf. Den uppförs 1832, 200 år efter hans död. 

1757 har Jean Theodor La Font köpt familjen Pipers malmgård på Kungsholmen i Stockholm. I dag är den känd som Piperska muren. La Font hade kaffehus på Järntorget i Stockholm. Han bestämde snart att sälja de skulpturer som fanns i trädgården på malmgården, samt en del växter. Linné skriver i mars, april och maj 1758 till Pehr Osbeck om affären. Han ber Osbeck gå förbi La Fonts kaffehus och förhöra sig om en del växter, och några av statyerna. Han är intresserad av någon av gudinnorna samt några ”bytingar”, troligen putti-statyer. Eftersom det visar sig bli ganska dyrt slutar det med att Linné skaffar statyn av den mediceiska Venus, men varken växter eller putti-statyer. Han vill inte att det hela ska kosta mer än 1000 daler och skriver till Osbeck att han helst vill ha en ”nuda virgo” (naken jungfru) men inte behöver ha sockeln med för en sådan kan han skaffa i Uppsala. Det fanns några olika tänkbara statyer och Osbeck har uppenbarligen försökt få ner priset. Statyn var gjuten i bly och finns avbildad på Johan Benedict Bussers bild av botaniska trädgården från 1769. 

Botaniska trädgården på Bussers bild 1769. Venus syns mitt i bild vid dammen framför orangeriet.
Bild: www.alvin-portal.org 


Arvid Hjalmar Uggla har skrivit om Linnés köp av statyn i Svenska Linnésällskapets årsbok 1946. Han beskriver hur det framfördes en slags ironisk kritik mot skulpturen i veckotidningen Posten som utgavs i Stockholm. I en artikel skrivs att det inte kan vara mycket värt för undervisning att ha en Venus när det inte finns någon konstakademi, och att Venus väl åtminstone kunde få en nattrock så hon blev lite mer anständig. När trädgården flyttar från Svartbäcksgatan till nuvarande plats invid Slottet kommer också statyn att flyttas. Personer som professorn Jöran Wahlenberg tyckte att den var för oanständig, och han lär ha försett den med ”en lerklump” som skulle skyla vissa delar. Wahlenberg placerade statyn vid dammen söder om Linneanum och vart den sedan tagit vägen är okänt.

Själva motivet går tillbaka på en grekisk skulptur som tros vara en marmorkopia av en bronsstaty från ca 100 f Kr. Det föreställer således Afrodite från början. Skälet till att den kallas Venus de Medici (eller den mediceiska Venus) är att den ägts av Medici-familjen. Det finns flera äldre varianter, men en av de mer kända finns i dag i Uffizierna i Florens. Motivet är en av de mest kopierade antika skulpturerna. Den och liknande figurer föreställande antika gudar och gudinnor har länge varit populära utsmyckningar just i trädgårdar. 

I dag finns åter en Venus de Medici i Linnéträdgården. Den kom dit efter en donation från Göran Atmer i samband med Linnéjubileet 2007. Även i trädgården på Piperska muren finns åter en Venus-staty, där finns även ett antal förgyllda puttis. Kanske liknar de "bytingarna" Linné först vill ha till trädgården. När Venus först kom på plats i slutet av 1750-talet var den med all sannolikhet Uppsalas första staty utomhus. Den var inte helt publikt tillgängligt, trädgården var vanligen låst och alla hade inte tillträde. I någon mån var trädgården publik eftersom det pågick undervisning där. Så det är inte helt förvånande att det blev en viss debatt och diskussion om statyn. Vad som än hamnar i det offentliga eller delvis offentliga rummet kommer att bli granskat och bli föremål för debatt. Det gäller nu och det gällde även på 1700-talet. 

Venus i Piperska murens trädgård i juni 2020. 
Foto: Annika Windahl Pontén



Läs mer:
Uggla, Arvid Hjalmar ”När Linné fick en Venus-staty till akademins trädgård”, Svenska Linnésällskapets Årsbok, 1946

Rodell, Magnus Att gjuta en nation: Statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt, Stockholm, Natur och Kultur, 2002 (avhandling)

Brev från Carl von Linné till Pehr Osbeck



lördag 6 juni 2020

Drycker och familjen von Linnés glas.

Det är tid för firande och fester. Givetvis blir allt sådant annorlunda nu när det inte går att ses så många i taget. Studentexamen blir annorlunda, alla vårens helger och kalas har blivit det, min egen disputationsfest blev inte som jag hade trott. Det betyder inte att det blir dåligt, jag är fortfarande tre veckor senare helt lycklig och tacksam att den lilla middagen på disputationsdagen blev så otroligt festlig och rolig.  Jag tänker att även om vi firar med få personer förekommer det säkert någon festlig dryck i fina glas, och således kommer här en kort inblick i vilka glas hushållet von Linné hade och vad som kunde hällts i dem. Det kommer främst att handla om kalla drycker och andra drycker än kaffe, te och choklad som jag tänkte återkomma till senare.

I bouppteckningarna efter Carl von Linné d ä och Sara Elisabeth von Linné finns följande glas och karaffer upptagna:
I Carls bouppteckning:
2 dussin vattenbuteljer
1 ½ dussin kantiga ölglas
1 dussin vinglas
2 karaffiner
1 ritad karaffin
1 dussin ritade små fotglas
3 ritade pokaler

I Sara Elisabeths bouppteckning:
2 karaffiner
18 dricksglas
18 vinglas
6 vattenkaraffer
57 buteljer

Till detta kommer porslinskärl för dryck av olika slag, t ex punschbålar. I äldsta dottern Elisabeth Christinas bouppteckningar finns endast något enstaka dryckeskärl i porslin, inga föremål i glas finns specificerade. Det kan bero på att hon bodde i föräldrahemmet och inte hade så mycket föremål, eller på att det ingår sådana föremål i några ospecificerade klumpsummor i bouppteckningen. I Carl von Linné d y:s bouppteckning finns följande glas:

5 vinglas
2 vattenkaraffer
6 ölglas, ett sprucket
3 små likörglas

Modern kopia av familjen von Linnés glas. Troligen har de använts till brännvin. Scanglas gör kopiorna.

Det har uppenbarligen funnits olika sorts glas för olika typer av dryck. Dryck är också ett ämne som behandlas i dietetik-föreläsningarna, och Linné d ä skriver flera dissertationer om olika drycker.  Linné menar att vatten är den bästa och mest naturliga drycken, och han diskuterar ingående olika vattenkvaliteter och typer av vatten: regnvatten, källvatten, åvatten, brunnsvatten, sjövatten, träskvatten och snövatten. Snövatten menar han vara det bästa att dricka. Avdelningen om spritdrycker är relativt stor och det finns även en dissertation om berusningsmedel ”Inebrantia” (1761). Det är tydligt att Linné är kritiskt mot bruk av alkohol på grund av de effekter det har, samtidigt som han ser vissa medicinska fördelar med t ex brännvin. Han redogör också för en mängd olika vinsorter, öltyper, kryddade viner, ciderdrycker baserade på frukter och bär av olika slag och blandningar som punsch och bischoff. Andra drycker som nämns är mjöd, must, claret, kvass, lemonad och russin- eller pomeransvatten. Alla dessa kan jäsas, men vissa av dem verkar inte varit särskilt alkoholstarka och Linné menar att de kan vara läskande och ha vissa positiva effekter. Om ”ponche” skriver han t ex att de sjöfarande i Ostindien blandar källvatten, arrak, socker och tamarinder alternativt vatten, franskt brännvin, citroner och socker.  Den kan värmas, och denna dryck är läskande, stärkande, rensar blodet och är god för skörbjugg.

Linnéglaset med nykokt rabarbersaft i.

De negativa effekterna av alkoholen beskrivs på ett mycket livfullt och målande sätt i avhandlingen om rusdrycker. Vanligen är stilen relativt saklig och torr i dissertationerna, men här blir det annorlunda. Linné leder läsaren till ”en teater” där de ska få se vilken verkan rusdryckerna har. Det handlar om en vinkällare där gubben N.N serveras sex bägare nektardryck av källarflickan Medea. För varje bägare kliver gubben ett steg neråt på ålderstrappan och blir till slut ett barn som inte kan reda sig själv. Textens ”berättar-röst” slutar själv dricka efter två bägare. Han iakttar sedan hur gubben blir talar oavbrutet, blir röd i ansiktet, börjar ragla, bli förvirrad, kräks, ramlar, blir stum. Linné liknar även de drickande vid olika djur och förklarar vilka av djurens egenskaper drickandet framkallar. Någon förvandlas till en häst som med sträckt hals och utspänt bröst tror sig överträffa andra och gnäggande skrattar. En annan blir en kråmande tupp, eller en pratsjuk papegoja. Tio olika djur beskrivs; ”Till en stinkande bock, som förföljer källarflickan, är den tionde förvandlad.”. Beskrivningen av bacchanalen avslutas med detaljer om hur de deltagande kommer att må dagen efter. De har lemlästad kropp, sönderrivna kläder, är nerspydda, har tomma fickor, darrande händer, värkande huvud och en rad andra bekymmer.


I samlingarna på Linnémuseet och på Linnés Hammarby finns flera sorters glas bevarade. De små glasen med linnea-liknande dekor och inskriptionen Floreat linnea (Må linnean blomstra) motsvaras möjligen av det dussin ritade små fotglas som finns i Carl d ä:s bouppteckning. Det är med oklart vad de  s k champagne-strutarna motsvaras av i bouppteckningarna. Möjligen är det några av Sara Elisabeths vinglas? Det dyker också upp "4 linierade glas" i Sara Christinas bouppteckning 1835, skulle möjligen kunna vara dessa. Studenten Johann Beckmann har beskrivit en middag där det serverats champagne och drycken finns med i föreläsningarnas kollegieanteckningar: ”Champanum. Champagne win, är ej det hälsosammaste utan alt för häfftigt, fast än det smakar delicatast. Detta winet är gansak rörigt och spiritueust, derföre när man tager proppen utur en bouteille sådant win, smäller det starkt.” Något vi väl fortfarande känner igen, särskilt såhär i fest-tider.

Kopia av de s k champagne-strutarna. Scanglas gör de moderna kopiorna.
Eftersom det inte finns några hushållsräkenskaper vet vi inget om vilka drycker som inköpts och konsumerats i hushållet. I universitetets räkenskaper framgår dock att avgift för husbehovsbränning är erlagt 1763-1765 samt 1768-1775. I korrespondensen med Abraham Bäck framkommer att de vid ett tillfälle fått Malaga sekt av Bäck. Med tanke på att det funnits ett antal punschbålar kan vi säkert utgå från att de serverat punsch och andra blandade drycker. Har du nu blivit törstig själv? Ett glas friskt vatten kanske är det bästa, är vattnet inte riktigt så fint utan har ”ruttnat” rekommenderar Linné citronsaft, lite brännvin, ättika eller någon likör i. Annars kanske man kan drista sig till att prova en bischoff. Jag brukar göra efter detta recept:

I flaska surt rödvin
1-2 dl socker
2-3 pomeransskal
1 kanelstång
kardemummakärnor
10-15 nejlikor

Blanda kryddor, socker och vinet. Låt stå över natten, smaka ev av med mer socker. Det går att dricka som det är, värma eller slå i en flaska vichyvatten/mineralvatten vid servering. Det går även att använda vitt vin, och man kan med fördel använda rörsocker.

Vidare läsning:
Berusningsmedel (Inebrantia), Valda avhandlingar av Carl von Linné i översättning av Svenska Linnésällskapet, nr 40

Bouppteckning efter Carl von Linné d ä och Carl von Linné d y:
Wallin, Sigurd ”Urkunder rörande familjen Linnés ägodelar”, Svenska Linnésällskapets Årsbok, 1950-1951

Collegium Diaeteticum och
Lachesis Naturalis=Uppsala universitets årsskrift, Skrifter med anledning af Linnéfesten, band II, Uppsala 1907, Linnés dietetik…., utg av A O Lindfors

Broberg, Gunnar & Lindell, Gunilla (red) Till livs med Linné. Om mat, hälsa och levnadskonst., Atlantis/Svenska Linnésällskapet, Stockholm 2007

Scanglas

söndag 31 maj 2020

Uppsalafeber, smitta och kläder

Vi lever mitt i en pandemi. Jag har ofta tänkt på hur vi hanterar det och hur vi ser på smitta, sjukdom och död nu jämfört med tidigare i historien. Det finns förstås både stora skillnader och stora likheter.  Den rädsla vi känner för att bli smittade själva, eller för att våra nära och kära ska bli smittade, sjuka och kanske dö, den delar vi säkerligen med 1700-talets människor. Teorin om hur smittan överförs mellan personer har förändrats en hel del. Vi tycker att vi vet mer om den saken. Jag tror dock att alla människor i alla tider tyckt att de förstått en hel del om sådana saker. Sprids sjukdomar vill man undvika att bli smittad och alla utgår från erfarenhet i kombination med "expertis" för att göra det bästa möjliga. Känslan av att agera på grundval den bästa sakkunskap som finns tror jag därför är relativt oförändrad.

De medicinska teorierna på 1700-talet kan generellt beskrivas som en blandning av humoralpatologi och iatromekanik, med inslag också av en del andra idékomplex. Läran om kroppen som baseras på kroppsvätskor och de fyra elementen har trådar till antiken. Iatromekaniken kommer i och med att en mer mekanistisk syn på kroppen och sjukdomar vinner insteg under 1600- och 1700-talen. Carl von Linné läser t ex Santorio Santorios De Statica Medicina (1657) och uttrycker sig mycket positivt om den. Santorios arbete är ett exempel på hur mekanistiska teorier påverkar medicinen och synen på kroppen. Det medicinska intresset för processer och fenomen som värme, kyla, tryck, svettningar, uttömningar etc var mycket stort. Den vanligaste idén om hur smitta överfördes kallas miasma-teori. Miasma var en slags små partiklar som fanns i luften och via vilka smitta ansågs överföras. De ansågs göra själva luften dålig och det finns många tankar om hur luft har olika kvalitet på olika platser vilket har olika inverkan på människors hälsa. Ordet "malaria" kommer t ex av italienskans "mal aria" som betyder "dålig luft". Det utvecklas på en helt egen teori om hur klimatet (väder, temperatur, luftkvalitet och liknande) påverkar överhuvudtaget, där miasma-teorin är en viktig del. Miasman kan även smitta via kläder och sängkläder. Linné beskriver i dietetik-föreläsningarna hur en muff en gång i Italien smittade fem personer med lungsot. Han menar också att man bör vara särskilt noga med vem man delar säng med just med avseende på vilka sjukdomar de har. Vidare bör man vara tänka på vilka sängkläder som används och resande bör ha med egna sängkläder för att undvika smitta, men även skabb och löss. När det gäller begagnade kläder förklarar han också att särskild försiktighet bör iakttas så att inte personen som haft dem lidit av smittsamma sjukdomar. Det är intressant att det närmast förutsätts att begagnade kläder skaffas och används, andrahandsmarknaden för kläder var av allt att döma ganska stor. Man bör inte heller skaffa dödssängar, använder man en sådan ökar risken att bli smittad, menade Carl von Linné.

Exempel på 1700-talsmuff.
Mary Lepel, lady Hervey. Porträtt målat 1765 av Johann Zoffany. National Trust, Ickworth, Bristol Collection.
Äldsta dottern Elisabeth Christina von Linné har en gammal, svart muff i sin bouppteckning.


En sjukdom som härjade i Uppsala och drabbade familjen von Linné var Uppsalafebern eller Uppsalafrossan. Det var en malaria-liknande sjukdom som drabbade staden vid några tillfällen under 1700-talet. Det var känt att mediciner med kina-bark kunde bota sjukdomen, och i samlingarna på Linnémuseet finns en lapp med ett recept på sådan medicin. Det hade dock varit visst tvivel om saken, när Linné i Holland publicerar sin egen avhandling just om febrar är han tveksam till om den bittra kina-barken hjälper. Sedan ändrar han sig när de visar sig att den har effekt. Kinabarken innehåller ämnet kinin som än i dag används i malaria-preparat. Sara Elisabeth insjuknar i frossan. 3 januari 1755 skriver Linné till sin gode vän Abraham Bäck och är mycket orolig för att hon ska dö. Barnen gråter, hon suckar och klagar. Han frågar sig hur han ska klara sig om hon dör? Nu gör hon inte det, turligt nog. Säkerligen har kinin-preparat används för att försöka bota Sara Lisa. Trädgårdsmästaren från Holland, Dietrich Nietzel dör i sjukdomen 1756. Familjen von Linné verkar i viss mån ha tagit hand om dottern Rebecka, i alla fall har de bekostat hennes sorgkläder.  Sömmerskan Helena Biörkström får betalt för att sy två kjortlar och en kofta i svart, samt för att klä liket efter den döde. Uppsalafebern skördade offer, familjen von Linné drabbades på flera sätt. De tog till de medel de kände till och hade för att skydda sig och bota. Precis som vi gör i dag för att värja oss mot Corona-virus och Covid-19.

Carl von Linnés reseapotek med flaskor för olika preparat.
Foto: Linnémuseet


Vidare läsning

Om klimatlära:
Carl Frängsmyr, Klimat och karaktär: naturen och människan i sent svenskt 1700-tal , Stockholm: Natur & Kultur, 2000

Brev från Carl von Linné till Abraham Bäck 3 januari 1755

Artikel om Uppsalafrossan i Läkartidningen



fredag 22 maj 2020

En liten rock av västgötatyg, carpus och stövelkängor. Att klä sig i fält och på resa.

De senaste veckorna har jag varit ute och promenerat i naturen mycket, mycket mer än jag brukat. Skälet till detta är väl inte främst hushållet von Linné, men mer kombinationen av pandemi och att jag verkligen behöver röra på mig mer. Jag har gått mycket med en kollega och vi har varje gång gått en liten bit på någon av Linné-stigarna runt Uppsala. Utom i dag då vi tog bilen till Hållnäs-halvön och vandrade i Kapplasse-reservatet. En helt fantastisk dag som kändes som den första sommardagen, lagom temperatur, klarblå himmel och jag fick komma till havet som jag längtat efter i många veckor nu. Detta har fått mig att tänka på vilken slags kläder som bars när folk promenerade och vandrade på 1700-talet.

Fika på Kapplasse-klippan.
Foto: Anita Sollenberg

Carl von Linné ledde systematiskt exkursioner på bestämda rutter i Uppsalas omgivning, de s k herbationerna. Det är dessa rutter som i dag är kända som Linné-stigarna. Det finns också instruktioner för hur deltagarna bör klä sig. Dessa handlar om att de ska bära löst sittande, bekväma kläder av linne, som t ex bussaronger. Det var inte helt okontroversiellt att alla uppmanades att klä sig likadant. Arkitekten Carl Hårleman skriver till Linné och framför kritik mot detta. Han ser det som problematiskt att en "ny dräkt" rekommenderas: "Stötte äro många af wåre bäste wänner igenom antagande af en ny drägt samt ett nytt lefnadssätt, som afwänder ungdomens sinne ifrån all annan lydnad och företagande..." Jag tolkar detta som att ett problem är att det blir svårt att skilja stånden åt om alla klär sig på ett liknande sätt. De sociala skillnader som normalt syns i kläderna försvinner. Hårleman verkar mena att detta gör våld på sinnena och "vår natur": "...ty göra wi bäst att wij ej göra wåld uppå wåra sinnen och wår natur, och lät oss wijsa alfwarsamma saker uti den drägt och med de åtbörder som tillkommer." Min handledare Hanna Hodacs har också skrivit om detta brev från Hårleman (skrivet 8 augusti 1748). Hon framhåller att det kan tolkas som att det är problematiskt att den grupp som klär sig enhetligt och nästan uniformsmässigt (fast på ett enkelt sätt) kommer att utgöra en skara som följer Linné och främst lyssnar på, lyder eller följer honom och inte annan auktoritet. Dessa tolkningar utesluter inte varandra utan det kan mycket väl handla om båda dessa aspekter. Det är i alla fall tydligt att Linné rekommenderar en särskild klädsel som passar i fält.

När Linné själv reser har han också givit några inblickar i hur han själv var klädd. Det gäller inte minst den detaljrika inledningen i resedagboken från resan till Lappland 1732:

Kläderna voro alltså en liten rock av västgötatyg, utan fållar med små uppslag och krage av schagg. Byxor helt nätta av skinn, piskperuk. Carpus av bastugrönt; stövelkängor på fötterna. En liten väska av läder 1/2 aln lång, något kortare i bredden, av mentat läder, med öglor på ena sidan att binda henne fast och hänga henne på sig; uti denna lades 1 skjorta, 2 par halvarmar, 2 nattkappor, bläckhorn, pennhus, mikroskop, perspektiv, florhuva att fria sig för mygg. Detta protokoll. En hop inhäftat papper att lägga örter uti, bägge i folio. En kam, min Ornitologi, Flora Upplandica och Characteres generi. Härsvängen satt vid sidan och en liten handbössa emellan låret och sadelen. En 8-kantig käpp, på vilken mensurae utsattes, en plånbok i fickan med pass från Cancelliet i Uppsala och Socitetens rekommendation.

För ett antal år sedan (2012 närmare bestämt) visade Anders och Anna Löfgren och jag kläder som på olika sätt anknöt till Linnés resor vid modevisningen i samband med Linnés trädgårdsfest i Linnéträdgården. Anders visade då plagg som vi valt med utgångspunkt från beskrivningen ovan. Han bar just en lite kortare rock, det är t ex enklare att rida i en sådan. Stövelkängor kan vara hela stövlar, men det kan också handla om en slags lösa stövelskaft som också kallades stövlingar. Ett par sådana bar Anders vid detta tillfälle, samt den typ av mössa som kallas karpus. Det var nog inte grön, men en grå fick tjänstgöra som exempel. Vi visade också en lös krage i skinn, som är ett bra plagg som skyddar mot både vind och väta i viss mån. Som Linné beskriver kan även byxorna vara av skinn, vilket också är slitstarkt och praktiskt på resa eller i fält. Ylle är också mycket bra skydd mot våt eller kall väderlek, och ylle värmer även när det blir fuktigt eller blött.

Anders Löfgren i Linnéträdgården 2012.
Exempel på plagg med utgångspunkt från Linnés beskrivning ovan.
Karpus, lös krage i skinn, kortare rock och stövlingar.

Min erfarenhet är att det går väldigt bra att röra sig i naturen i historiska kläder, bara man har bekväma skor. Mina 1700-talsskor går fint att ha i enkel terräng. En stor skillnad mot 1700-talets skor är att mina har en högersko och en vänstersko, på 1700-talet var skorna liklästade. Detta tror jag skulle vara ett av de största problemen för oss som är vana vid oliklästade skor. Det skulle, i alla fall i början, vara mycket obekvämt att gå i sådana. För övrigt går det bra att klara sig i olika väder med de plagg och material som användes av Linné och hans samtida. Fast när jag promenerat har jag i regel inte haft sådana plagg, utan helt moderna. Det är ju en viss skillnad, även om jag ofta är ute efter samma funktioner. Det ska vara bekvämt, praktiskt och fungera i det väder jag ger mig ut i.

Undertecknad i Kapplasse-reservatet 22 maj 2020.
Hatt från Australien, sjal (lite flärd kan inte skada på promenad?),
gammal och bekväm jacka, slitna och sköna jeans,
rejäla vandringskängor (behövs på klapperstensfält och klippor).
Foto: Anita Sollenberg


Tips på vidare läsning och inspiration:

Linnéstigarna i Uppsala

Kapplasse-reservatet

Linnés resa till Lappland, finns i flera utgåvor i handel eller på bibliotek

En blogg om jakt från ett helt annat århundrade men som ger intressanta inblickar i hur det är att använda historiska kläder fältmässigt: Exploring the medieval hunt

onsdag 13 maj 2020

Grattis på födelsedagarna, Carl von Linné!

I dag är det den 13 maj och Carl von Linnés födelsedag. Grattis på 313-årsdagen! Fast de flesta tänker nog att det inte riktigt stämmer, det är väl 23 maj som är Linnés födelsedag? Både 13 och 23 maj är faktiskt rätt. Det kan ju tyckas egendomligt men det finns en förklaring.

När Carl föddes som första barn till Christina Brodersonia och Nils Linnaeus en majdag i Råshult 1707 visade kalendern 13:e maj. Men det pågick en kalenderreform i Sverige vid denna tid. Syftet var att anpassa kalendern till den gregorianska kalendern. Den skulle ersätta den tidigare använda julianska.  Det fanns ett visst motstånd till kalenderreformen i det lutherska Sverige, eftersom den nya kalendern bar en påves namn, och man ville heller inte införa den för hastigt utan gradvis.
1699 beslutades därför att man under 11 skottår (1700-1740) skulle hoppa över skottdagen och på så sätt få bort de ”överflödiga” dagarna och komma i fas med den gregorianska kalendern.
Den nya kalendern kallades däremot inte gregoriansk, utan ”nya stilen", det var ju ändå lite problematiskt att den hade namn efter en påve. Det fungerade bra till en början, men sedan glömdes reformen bort 1704 och 1708, möjligen på grund av Sverige var invecklat i krig. Det innebar att det år Linné föddes hade Sverige en helt egen kalender, där det skilde 10 dagar mellan den svenska kalendern och den gregorianska. Under en period återgick man så till den gamla kalendern innan den gregorianska slutgiltigt infördes 1753. Detta år hoppade man över de 11 sista dagarna i februari så att direkt efter 17 februari följde 1 mars.

Almanacka från 1753 med februari/mars uppslaget. Bild: Wikipedia

En följd av kalenderreformen är att alla datum som inträffat mellan 1582 (då den gregorianska infördes) och 1753 nuförtiden infaller på ett annat datum. De motsvaras av det ursprungliga datumet plus tio eller elva dagar. För åren då endast en dag tagits bort blir det så att det skiljer tio dagar och då motsvaras 13 maj 1707 av 23 maj i 2020 års kalender. Detta innebär egentligen att det finns två sätt att förhålla sig till alla märkesdagar som hänför sig till tiden innan 1753. När det gäller t ex Gustav Adolf-dagen 6 november är det så att det datumet gäller den julianska kalender, vi firar alltså det datum det stod i kalendern då Gustav Adolf dog, men detta motsvaras i dag av 16 november. Det är alltså 10 dagars skillnad mellan gregorianska kalendern och julianska år 1632, medan det är 11 1753. Detta beror på att skillnaden ökar en dag per hundrade år (innevarande år är det t ex 13 dagars skillnad).

Det rådde en tid stor kalender-oreda i Europa eftersom olika länder införde den nya kalendern vid olika tillfällen När Carl von Linné föddes 1707 var det 23 maj i t ex Danmark. Där hade den nya kalendern införts år 1700, samtidigt som Sverige påbörjade kalenderreformen som kom av sig.
Om Carl von Linné själv firade sin födelsedag är högst osäkert, kanske han snarare firade sin namnsdag. Carl firades då, liksom nu i slutet av januari. Han tackar i alla fall för en present han fått från sin vän Abraham Bäck i ett brev i februari, strax efter namnsdagen. Presenten var en vacker silverskål, den så kallade Smultronskålen, som i dag finns att se på Linnémuseet.
Så kanske Linné inte skulle brytt sig så mycket om när födelsedagen inföll, men han skulle nog uppskattat att det förs en livlig diskussion om saken. Nuförtiden har Linnea namnsdag 13 maj och det är förstås ingen slump, det är just för att det stod 13 maj i almanackan den dag Carl föddes. Jag tycker också det är särskilt fint för att min mormor hette Linnea, och att det har slumpat sig så att jag kommer att disputera just mellan 13 och 23 maj. Det passar liksom särskilt bra att uppmärksamma Linné så här års.
Linnea borealis ur Bilder ur Nordens Flora av C A M Lindman, 1922

Delar av denna text finns på www.uu.se som förklaring till varför Linné har två födelsedagar. Det är undertecknad som författat den. https://www.uu.se/om-uu/historia/linne/grattis 


Linnés förhållande till rasism är komplicerat

  Staty av Carl von Linné av Carl Eldh, utanför Linnémuseet.   Foto: Annika Windahl Pontén Debatten om Linné och rasism verkar inte riktigt ...