Bloggandet kom av sig lite. Det beror faktiskt helt på den debatt om Linné som uppstod någon månad efter min disputation. Den som handlar om Carl von Linné och rasism. Det är inte första gången en sådan debatt uppstår, knappast sista heller. Jag deltog inte så mycket, i några trådar på sociala medier när jag tyckte det var relevant. Ett skäl till att jag valde att inte göra det är att det var ett mycket högröstat läge och det fanns en stark polarisering. Jag har inte i första hand ägnat min forskning åt Linné och rasbegreppet eller kolonialisering. Men jag har dels läst en del sådan forskning, dels läst så pass mycket texter av Linné att jag tycker mig kunna säga att polariseringen är mycket olycklig och inte bidrar till ökad förståelse av rasismens historia. Debatten denna gång hamnade lätt i argument av typen ”allt är Linnés fel-Linné är den moderna rasismens fader” eller ”inget är Linnés fel-det går inte att mäta dåtiden med våra värderingar”. Jag tänker här resonera kring denna komplexa fråga och förklara varför jag menar att ingen av dessa ståndpunkter är rimlig. Upprinnelsen till det hela är, som säkert de flesta vet, protesterna mot polisens våld mot svarta i USA som sattes igång när polisen dödade George Floyd 25 maj 2020. Detta ledde i sin tur till kritik och protester mot statyer på olika platser i världen. I Bristol vältes t ex statyn av slavhandlaren Edward Colston ner i vattnet i hamnen, och i Boston togs huvudet av en staty av Christopher Columbus. I Sverige kom mycket av staty-kritiken att handla om Carl von Linné. En startpunkt var troligen en live-sändning på Instagram där Linné kritiserades som ”rasismens fader”. Hur är det då med den saken? Är Linné rasismens fader? Är Linné rasist? Svaret på detta är komplicerat, och inget som riktigt går att svara på uttömmande i en kort blogg-text, men jag ska formulera några ansatser till svar här i alla fall.
 |
Linnémonument i Humlegården i Stockholm, invigt 1885 och utförd av Frithiof Kjellberg.
I tidens anda är Linné omgiven av allegoriska kvinnofigurer som representerar botanik, medicin, zoologi och mineralogi.
En av de statyer som kritiserades under debatten 2020.
Foto: Wikimedia Commons |
Linné beskriver människor och skriver om människor i många av sina texter. Han är professor i medicin och självklart är människan ett huvudfokus när han undervisar. Han inkluderar också människan bland djuren när han systematiserar djurrikets arter. Många av de formuleringar han använder finner vi i dag oacceptabla, vi skulle i dag aldrig uttrycka oss med den typ av stereotyper han använder. Stereotypa omdömen och beskrivningar av människor används om människor från alla delar av världen och av alla hudfärger. I föreläsningarna i dietetik är Linné ibland kritisk mot olika sätt att leva och olika seder och bruk. De som oftast utsätts för kritik i föreläsningarna är den sociala eliten i Sverige eller Europa. När han beskriver t ex samer eller ursprungsamerikaner i detta sammanhang är han i regel positiv till det sätt de lever på. Han menar att de klär sig bättre, föder upp sina barn på ett bättre sätt och äter bättre. Detsamma gäller människor från delar av Afrika eller Turkiet. Förhållningssättet är inte oproblematiskt heller, det finns utan tvivel inslag av en idealiserad bild av ”den ädle vilden” där ”den andre” görs exotisk och udda. En sådan tendens finns både gentemot människor från olika delar av världen, men i viss mån även gentemot olika delar av Sverige. Det finns t ex en lista över personer från olika landskap där bl a gotlänningen beskrivs som enfaldig, upplänningen som dum och norrlänningen som girig. Linné är inte den ende som beskriver människor med stereotyper under 1700-talet, det är snarare så att han är ett exempel bland många, och det är heller inget som är nytt för 1700-talet. Han refererar otaliga gånger till andra och tidigare författare som han hämtar sina exempel från.
När Linné ordnar människan i klassificeringssystemet blir det lite annorlunda. Redan från början är människan med, och delas in i fyra varieteter beroende på hudfärg och kontinent. I tionde upplagan av Systema Naturae (1758) förändras indelningen, och här introduceras även binära namn på djuren inklusive människan som blir Homo sapiens. Beskrivningarna av människans varieteter utökas, och det är här beskrivningarna inkluderar ett temperament från humoralpatologin vardera för de fyra varieteterna. Ursprungsamerikanen sägs vara kolerisk, europeén sangivinisk, asiaten melankolisk och afrikanen flegmatisk. Temperamenten ansågs sedan antiken hänga ihop med kroppsvätskorna och beroende på vilken kroppsvätska man dominerades av så hade man ett av temperamenten. Den kolersiske var dominerad av gul galla (cholera), den melankoliske av svart galla, den sangviniske av blod och den flegmatiske av slem. Varieteterna anges i en lista varvid en slags ordning uppstår. Det är oklart i vilken grad Linné lägger en värdering i ordningen, men troligen finns det en sådan tendens. Han byter ibland plats på de två översta så att det antingen är ursprungsamerikanen eller européen överst, medan den asiatiska och afrikanska människan alltid är längst ner. Överlag verkar det som att Linné har svårigheter med att ordna människan i systemet, han ändrar benämningar och beskrivningar flera gånger. Det är inga självklara, enkla slutsatser som styrt. Han ägnar sig en del åt släktskapet med de större aporna och kallar dem människans ”cousiner”. Det finns varieteter av människa som listas under de fyra huvudsakliga, t ex homo troglodytus (grottmänniskan) eller homo caudatus (svansmänniskan). Båda dessa är en typ av ”felande länkar” mellan primater och människor och i dag är det ingen som tror att det är något som verkligen funnits, snarare är det fenomen som Linné beskrivit utifrån andra personers beskrivningar, och som kan referera till primater och/eller mytiska varelser. Här finns också en kontext av hur Linné, och andra under 1700-talet, ser på olika kroppsliga avvikelser eller vad de kallade ”monster”, men detta blir en alltför lång exkurs här tänker jag.
 |
Illustration ur dissertationen Antropomorpha 1763.
Varieteterna Troglodyta Bontii, Lucifer Aldrovandi, Satyrus Tulpii och Pygmaeus Edwardi.
Bild: Wikimedia Commons |
Skillnaderna mellan de mänskliga varieteternas utseende, beteende, seder och bruk förklaras i huvudsak med hjälp av teorier som humoralpatologi där alltså kroppsvätskorna påverkar hur kroppen fungerar men också av ett inslag av klimatlära. Under 1700-talet var det flera som menade att det var faktorer som klimat, temperatur, luftfuktighet och liknande faktorer som avgjorde både hur människor såg ut (hudfärg, längd, vikt etc) och hur de betedde sig (om de var snabba eller långsamma i rörelser etc). Värme ansågs t ex göra människor långsamma och slappa, medan kyla gjorde dem raska och pigga. Även Linné menar att sådana yttre faktorer i hög grad påverkar, och det är särskilt viktigt hur en person påverkas under uppväxten. Förändring är dock möjlig även senare i livet. Vid en flytt eller när nya vanor introduceras kan beteende och utseende förändras. En sådan syn på kroppen och beteenden skiljer sig ganska mycket från hur rasbiologin senare ser på saken. Där finns en mer biologiserad och essentialistisk syn på vilka människor är, i det sammanhanget kan det som utgör den biologiskt definierade ”rasen” inte kan ändras genom att man t ex byter klimat. Linné använder sig alltså av flera teorier och begrepp som finns 1700-talet, men gör det också på sitt sätt. Just Linnés sätt att formulera beskrivningarna fick spridning eftersom hans taxonomi fick stor spridning. Den binära namngivningen är den princip som fortfarande används för vetenskaplig taxonomi, däremot har Linnés klassifikationssystem kommit ur bruk (det skedde redan under 1800-talet). Det är dock inget tvivel om att Linnés klassificering och namngivning, och därmed föreställningar om vad som utgör art och varietet använts i ett kolonialistiskt sammanhang. Det gäller både i ett svenskt sammanhang där Sápmi kolonialiserades, och i ett internationellt. De européer som kolonialiserade andra delar av världen eller sina delar av sina egna länder använde linneanska idéer på olika sätt. De fogade in den växt- och djurvärld de mötte i ett ”vetenskapligt mönster” som de hade makt över. Hur intresserad man var av lokala namn eller användning av växter skiftade i hög grad. Även om Linnés idéer och texter använts i sådana sammanhang innebär det inte att rasism är något som uppstått med Linné, rasismen har en betydligt längre och mer komplicerad historia. Linné använder själv inte begreppet ras. Det kan inte tolkas som att han inte uttrycker sig på ett sätt som vi i dag med all rätt anser är rasistiskt. De stereotyper han använder kan inte användas i dag. Sedan är det en annan fråga hur senare tiders rasbiologer använt Linnés texter. För så har skett. I vissa fall har Linnés texter använts på ett sätt som Linné själv troligen inte skulle känna igen eller hålla med om. Det finns, som tidigare nämnts, en del avgörande skillnader mellan den mer tidigmoderna syn på kroppen och människan som Linné företräder och den som rasbiologin företräder. Påståendet att Linné ”grundat” rasbiologin (som synts i debatten ibland) är mycket märkligt, och jag skulle tro att det bygger på en sammanblandning av ”rasism” och ”rasbiologi”, som ändå måste anses vara olika företeelser. Så på frågan om Linné är rasist är jag benägen att svara på ungefär samma sätt som en forskare som ägnat mycket tid åt Linnés syn på människan, Gunnar Broberg, gjorde i en intervju med SVT: ”Möjligen”. Fast jag skulle också vilja lägga till; Ja, med våra mått mätt men i övrigt ungefär lika rasistisk som 1700-talet i allmänhet. Det finns inte en enhetlig syn på människan under 1700-talet, inte heller en enhetlig linneansk syn på människan. Där finns studenter till Linné som helt försvarar slaveriet som system, och där finns Anders Sparrman som blir abolitionist. Under 1700-talet finns människor som blir rika på slavhandel, men de finns också de som kritiserar systemet även om de (förstås) inte är lika många.
Så till slut: hur är det med frågan om att ”läsa historia baklänges”? En del har hävdat att det inte får göras, 1700-talet måste förstås på sina villkor och vissa utsagor som vi menar är rasistiska var inte det då. Jag menar att det är självklart att 1700-talet, eller vilken annan historisk period som helst, måste förstås utifrån sin bestämda kontext, sitt paradigm, sina referensramar. Samtidigt kommer vi aldrig ifrån att vi bara kan studera historia genom den lins vår tid utgör. Detta innebär dock inte att vi bör dra slutsatsen att de inte var t ex rasister, eller att andra orättvisor inte fanns och försvarades. Samhället var annorlunda än nu, med ojämlikheter som vi inte vill ha och som vi inte accepterar i dag. När det gäller vilka symboler vi har i det offentliga rummet är vår tids värderingar ännu viktigare. Det är bra att ha en diskussion och debatt om varför vissa statyer och skulpturer finns i det offentliga rummet. De har inte hamnat där av en slump, det är ingen tillfällighet att det är företrädare för makten eller att det oftast är män som står staty. Färre statyer har rests över abolitionister eller slavar. Mary Beard skrev i ett blogginlägg nyligen att det är en glidande skala vad vi accepterar som symboler i det offentliga rummet. Vissa personer eller uttryck är alla överens om att vi inte vill ha, vissa accepteras av alla, men var gränsen går mellan dessa är inte objektivt eller samstämmigt. Jag kan inte tycka att det i och för sig är farligt att ta bort statyer, ibland är det den enda rimliga lösningen. Så har också skett genom historien av en rad olika skäl. Det bästa är förstås om det sker efter någon form av ordnad diskussion, samtidigt ligger det väl i revoltens natur att ge sig på de materiella symbolerna för det man revolterar mot. När det gäller Carl von Linné tycker jag inte att det är rimligt att statyerna tas ner. Jag kan också tycka det är tveksamt om de ska förses med skyltar som handlar om rasism, de skyltarna skulle behöva bli mycket långa för att bli meningsfulla. En möjlighet är att uppföra nya konstverk som kommenterar historien, gärna på ett kritiskt sätt. En annan möjlighet, eller snarare nödvändighet, är t ex skolundervisningen om Linné inkluderar även dessa aspekter. Precis som det överlag behövs en större medvetenhet om Sveriges koloniala historia, och det behöver få större plats i skolans undervisning och i andra sammanhang. Linné spelar en roll i detta, men det finns också många andra och i vissa fall finns det idékomplex och personer som spelat en ännu större roll än Linné. De är inte alltid lika kända däremot. Kanske för att det inte finns några statyer över dem. Den ”kult” som funnits, och finns, kring just Linné gör ibland att han får stå som symbol både för sådant han faktiskt gjort och sagt och sådant han inte gjort och sagt. Även detta är en komplex fråga som hänger samman med geni- och personkult som uppstått efter Linnés egen tid. En forskarkollega, Petter Hellström, menade att debatten som pågått till del liknar en slags omvänd personkult, och det tycker jag det ligger mycket i. Det finns en slags vilja att hitta ”rasismens fader”, men i själva verket är det kanske inte möjligt att hitta en för det finns ingen. Rasismen behöver motarbetas på en rad sätt. Den finns inte bara bland poliser i USA, den finns överallt. Det svenska samhället är inget undantag. De viktigaste åtgärderna handlar om att komma tillrätta med missförhållanden som kommer till uttryck i förtryck, orättvis behandling och kränkningar av olika slag. Symboler och förebilder är viktiga i sammanhanget. Linné är en symbol som använts på många sätt, och jag hoppas att ett sätt att arbeta för ett mer rättvist, jämlikt och fritt samhälle är att fördjupa och analysera mer. Även när svaren inte blir enkla och tydliga.
 |
Selfie med byst av Linné i botaniska trädgården i Leiden i bakgrunden, 2015.
|
Förslag för vidare läsning:
Från media i samband med den senaste tidens debatt:
Gunnar Broberg om Linné och rasism:
Magnus Rodell om statyer:
Linda Andersson Burnett om Linné och rasism:
Mycket bra artikel om upplysningens rasism, Enlightened racism av Peter Harrison:
Mary Beard om att välta statyer genom historien, Statue wars:
Text av Isabelle Charmantier på Linnean Society:
Litteratur i ämnet.
Detta är bara ett litet, litet urval. Det finns mycket att läsa både om Linné, resor, kolonialism, rasbegrepp och andra teman som tagits upp här.
Broberg, Gunnar Homo sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära, Stockholm: Almqvist & Wiksell [distr.], 1975, diss, Lychnosbibliotek 28
Linda Andersson Burnett har publicerat flera titlar som handlar om ämnet, t ex avhandlingen Northern Noble Savages?: Edward Daniel Clarke and British Primitivist Narratives on Scotland and Scandinavia, c. 1760-1822., 2012
eller
Andersson Burnett, Linda & Buchan, Bruce “The Edinburgh connection: Linnaean natural history, Scottish moral philosophy and the colonial implications of enlightenment thought” i Linnaeus, natural history and the circulation of knowledge / [ed] Hanna Hodacs, Kenneth Nyberg and Stéphane Van Damme, Oxford: Voltaire Foundation, 2018
Skott, Christina “Human Taxonomies: Carl Linnaeus, Swedish Travel in Asia and the Classification of Man” i Itinerario, Volume 43, Special Issue 2 (Colonial Entanglements: Crossroads, Contact Zones and Flows in Scandinavian Global History), Cambridge University Press, 2019 (överhuvudtaget ett intressant temanummer med avseende på skandinavisk kolonial historia)
Rodell, Magnus Att gjuta en nation: Statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt, avhandling, Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 2002
