Christina Brodersonia

Nu har det varit mycket om Carl von Linné d ä i de senaste bloggposterna. Så det är dags för  någon annan nu tycker jag. Hans mor, Christina Brodersonia, blir det. Det kommer att handla om det porträtt som finns av henne och kanske framför allt om kläderna hon bär på detta porträtt. Det är i hög grad tack vare Christina Brodersonia som den starka kopplingen till Råshult uppstått. Hon föddes 1688 (troligen 10 november) som dotter till Samuel Brodersonius och Maria Jörgensdotter Brodersonia. Fadern blev kyrkoherde i Stenbrohult året innan Christina föddes. 1704 dog modern Maria. Det året kommer Nils Ingemarsson Linnaeus till församlingen för att bistå Christinas far i arbetet. Två år senare gifter sig Nils och Christina, 6 mars 1706. Christina är 17 år gammal vid tillfället. Det porträtt som finns av henne anses vara ett bröllopsporträtt. Det finns i dag att se på Linnés Hammarby där det hänger tillsammans med porträtten av Nils och deras son Samuel Linnaeus. Porträttet är en bröstbild av en okänd konstnär, stilmässigt känns det lätt ålderdomligt för tiden, jag tycker det har drag av 1600-talsmåleri och det gäller inte minst sättet hon håller händerna och föremålen hon har i händerna. Målningen visar Christina i en svart sidenklänning (vilken typ återkommer jag strax till) med gul/guld- och rödmönstrad magplatta och spetsar. Hon har en fontange på huvudet och en nejlika i höger hand och en solfjäder i vänster, samt bär ett halsband. Kläderna är av en typ som bärs till högtid, av dyrare material men det är ändå en typ av modedräkt som funnits en tid. Det talar för att det är något som skulle kunna passa bra för ett bröllop; kläder som är högtidliga och samtidigt har lite ”klassiskt” eller äldre snitt. Det finns gott om exempel på att just plagg som använts vid bröllop bevarat stildrag från äldre tider ganska länge. Det finns t ex bilder av bröllop under 1800-talet där tydligt 1700-talspräglade plagg förekommer. 

Christina Brodersonia (1688-1733). Olja av okänd konstnär. 
Gustavianum Uppsala universitets konstsamlingar UU2934. 

Vad är det då för plagg Christina Brodersonia har på sig? Jag tror att det är en typ av mantua. Mantua är en plaggtyp som kommer i mode i slutet av 1700-talet. Den utvecklas ur ett ganska löst sittande plagg till en klänningstyp som bars över styvat liv. Livdelen är ofta öppen eller snörd fram och under roben bärs en magplatta som syns framtill. Kjoldelen är öppen i fram och har liksom paneler som kan skörtas och fästas på olika sätt bak. Det går också att bära den så att det bildar ett släp bak. 

Exempel på mantua från ca 1720, blått siden, V&A.
Bild från sidan där kjoldelen är draperad och uppfäst baktill.

Elisa Edgren som har bloggen ”Isis’ wardrobe” menar att det plagg som Christina Brodersonia bär är en mantilla. Det är ett mer löst sittande plagg, närmast som en sjal med ärmar. De vida ärmarna på Christinas plagg skulle kunna tala för att det är en mantilla, men jag tror att det är för ”låg grad” på det plagget för att vara brudklänning till en kyrkoherdedotter. Det verkar finnas mantuor där ärmarna är mer vida, men detta är en svår fråga och det kan hända att Elisas tolkning är närmare verkligheten än min.

Exempel på mantua med vidare ärmkonstruktion.
Epitafiemålning från Svendborgs St Nicolai-kyrka, Danmark.
Föreställer Magister Peder Jensen Lucoppidans hustru och barn.

Vilken typ av plagg det handlar om blev särskilt intressant för mig eftersom jag för några år sedan bestämde mig för att skaffa en rekonstruktion av plaggen Christina Brodersonia bär på porträttet. Eftersom jag inte haft så mycket tid att sy när jag skrivit avhandling valde jag att be Anna Kjellsdotter konstruera och sy, och i samråd med henne bestämde jag hur plaggen skulle se ut. En svårighet med att rekonstruera en hel klänning efter en bröstbild är förstås hur kjolen ska se ut. Här valde jag att titta på en del danska epitafie-målningar, det finns sådana samlade på en websida (se nedan). Jag tittade också på andra bilder av mantuor, både på målningar och bevarade plagg. Jag brukar samla ihop sådana bilder i Pinterest-album när jag gör liknande projekt, sätter en länk till det jag gjorde här nedan. Vid ett besök på på Hopetoun House utanför Edinburgh i samband med en konferens hittade jag en detalj på en målning som kom att bli förlaga för kjolen. Det finns gott om kjolar med mönster, fransar, volanger och andra dekorationer men det finns också en del med ränder. Jag kände att något lite mer avskalat med ränder i färger som passar till magplattan skulle bli bra, och en sådan kjol bärs av en av damerna i ett sällskap. De återfinns på en stor målning, föreställande Whitehall Palace, av Thomas Wyck. 

Detalj ur målningen Whitehall Palace av Thomas Wyck, Hopetuon House.
Foto: Annika Windahl Pontén

En intressant del av Christinas bruddräkt är huvudbonaden, den s k fontangen. Fontanger blev moderna ungefär samtidigt som mantuan och blev föremål för både kritik och satir. Fontangen fick symbolisera allt som kritikerna tyckte var förkastligt och dåligt med att följa modet: ytlighet, fåfänga och risk för allmänt försämrad moral och dåligt uppförande. Debatten om lyx och överflöd brukar sättas i samband med en lite senare del av 1700-talet, men faktum är att den kommit och gått ända sedan antiken och i slutet av 1600-talet fanns en svensk diskussion om saken. För män var det peruken som ådrog sig den främsta kritiken, och för kvinnor alltså fontangen. Håkan Möller har studerat denna intressanta diskussion i Lyx och mode i stormaktstidens Sverige. Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. (Stockholm: Atlantis 2014). När det gäller huvudbonadens konstruktion verkar det finnas lite olika typer, en del ser ut att vara veckade och en del ser mer släta eller raka ut. De är ändrar också lite form och det finns större och mindre versioner, med eller utan band och rosetter. Jag fick hjälp av Johanna Frank med att tillverka en av rak/slät typ och efter porträttet försåg vi den med banddekorationer av röda band med guldmönster. Jag funderar på att också prova att göra en som har en annan konstruktion med veckade delar, vi får se när det blir av. Till slut blev det en dräkt jag är mycket nöjd med, och många tycker den ser spansk ut till sin karaktär. Det tror jag beror på färgerna och fontangens form, jag är inte så säker på att det uppfattades som särskilt spanskt runt 1700. Jag kan också berätta att när jag skulle åka till Anna Kjellsdotter med material till klänningen uppstod en sådan där stund av total förvirring. Jag var och skaffade den svarta sidentaften på Simbra siden och skulle ha foder. Jag vet ju mycket väl att plaggen är fodrade med linne i det här sammanhanget. Men på något sätt stod jag i sidenbutiken och tänkte att jag skulle ha sidenfoder, det hade de inte, men syntetiskt alternativ. Som jag köpte. Så nu har jag svart och rött syntetfoder som jag kan ha till något trevligt och Anna fick gräva i sitt förråd av linne i stället. Jag bar rekonstruktionen av Christina Brodersonias kläder första gången i samband med Braniculas dansuppvisning och dräktvisning i Linnéträdgården i maj 2019.

Jag verkar vara i färd med att berätta något om kläderna.

Mantua och fontange bakifrån.

Linnéträdgården maj 2019.

Tips för vidare läsning:

Anna Kjellsdotter:

http://kjellsdotter.se

Isis’ Wardrobe (Elisa Edgrens blogg)

http://isiswardrobe.blogspot.com/2013/10/researching-early-mantua.html 

http://isiswardrobe.blogspot.com/2016/08/late-17thearly-18th-century-mantilla.html 

Dansk sida med epitafiemålningar som är särskilt intressanta ur dräktsynpunkt:

http://livinghistory.dk/original/ 

Pinterest, mina mantua-bilder:

https://www.pinterest.se/annikaponten/mantua/ 

Litteratur:

Möller, Håkan Lyx och mode i stormaktstidens Sverige. Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. Stockholm, Atlantis 2014

Uppsalafeber, smitta och kläder

Vi lever mitt i en pandemi. Jag har ofta tänkt på hur vi hanterar det och hur vi ser på smitta, sjukdom och död nu jämfört med tidigare i historien. Det finns förstås både stora skillnader och stora likheter.  Den rädsla vi känner för att bli smittade själva, eller för att våra nära och kära ska bli smittade, sjuka och kanske dö, den delar vi säkerligen med 1700-talets människor. Teorin om hur smittan överförs mellan personer har förändrats en hel del. Vi tycker att vi vet mer om den saken. Jag tror dock att alla människor i alla tider tyckt att de förstått en hel del om sådana saker. Sprids sjukdomar vill man undvika att bli smittad och alla utgår från erfarenhet i kombination med "expertis" för att göra det bästa möjliga. Känslan av att agera på grundval den bästa sakkunskap som finns tror jag därför är relativt oförändrad.

De medicinska teorierna på 1700-talet kan generellt beskrivas som en blandning av humoralpatologi och iatromekanik, med inslag också av en del andra idékomplex. Läran om kroppen som baseras på kroppsvätskor och de fyra elementen har trådar till antiken. Iatromekaniken kommer i och med att en mer mekanistisk syn på kroppen och sjukdomar vinner insteg under 1600- och 1700-talen. Carl von Linné läser t ex Santorio Santorios De Statica Medicina (1657) och uttrycker sig mycket positivt om den. Santorios arbete är ett exempel på hur mekanistiska teorier påverkar medicinen och synen på kroppen. Det medicinska intresset för processer och fenomen som värme, kyla, tryck, svettningar, uttömningar etc var mycket stort. Den vanligaste idén om hur smitta överfördes kallas miasma-teori. Miasma var en slags små partiklar som fanns i luften och via vilka smitta ansågs överföras. De ansågs göra själva luften dålig och det finns många tankar om hur luft har olika kvalitet på olika platser vilket har olika inverkan på människors hälsa. Ordet "malaria" kommer t ex av italienskans "mal aria" som betyder "dålig luft". Det utvecklas på en helt egen teori om hur klimatet (väder, temperatur, luftkvalitet och liknande) påverkar överhuvudtaget, där miasma-teorin är en viktig del. Miasman kan även smitta via kläder och sängkläder. Linné beskriver i dietetik-föreläsningarna hur en muff en gång i Italien smittade fem personer med lungsot. Han menar också att man bör vara särskilt noga med vem man delar säng med just med avseende på vilka sjukdomar de har. Vidare bör man vara tänka på vilka sängkläder som används och resande bör ha med egna sängkläder för att undvika smitta, men även skabb och löss. När det gäller begagnade kläder förklarar han också att särskild försiktighet bör iakttas så att inte personen som haft dem lidit av smittsamma sjukdomar. Det är intressant att det närmast förutsätts att begagnade kläder skaffas och används, andrahandsmarknaden för kläder var av allt att döma ganska stor. Man bör inte heller skaffa dödssängar, använder man en sådan ökar risken att bli smittad, menade Carl von Linné.

Exempel på 1700-talsmuff.
Mary Lepel, lady Hervey. Porträtt målat 1765 av Johann Zoffany. National Trust, Ickworth, Bristol Collection.
Äldsta dottern Elisabeth Christina von Linné har en gammal, svart muff i sin bouppteckning.

En sjukdom som härjade i Uppsala och drabbade familjen von Linné var Uppsalafebern eller Uppsalafrossan. Det var en malaria-liknande sjukdom som drabbade staden vid några tillfällen under 1700-talet. Det var känt att mediciner med kina-bark kunde bota sjukdomen, och i samlingarna på Linnémuseet finns en lapp med ett recept på sådan medicin. Det hade dock varit visst tvivel om saken, när Linné i Holland publicerar sin egen avhandling just om febrar är han tveksam till om den bittra kina-barken hjälper. Sedan ändrar han sig när de visar sig att den har effekt. Kinabarken innehåller ämnet kinin som än i dag används i malaria-preparat. Sara Elisabeth insjuknar i frossan. 3 januari 1755 skriver Linné till sin gode vän Abraham Bäck och är mycket orolig för att hon ska dö. Barnen gråter, hon suckar och klagar. Han frågar sig hur han ska klara sig om hon dör? Nu gör hon inte det, turligt nog. Säkerligen har kinin-preparat används för att försöka bota Sara Lisa. Trädgårdsmästaren från Holland, Dietrich Nietzel dör i sjukdomen 1756. Familjen von Linné verkar i viss mån ha tagit hand om dottern Rebecka, i alla fall har de bekostat hennes sorgkläder.  Sömmerskan Helena Biörkström får betalt för att sy två kjortlar och en kofta i svart, samt för att klä liket efter den döde. Uppsalafebern skördade offer, familjen von Linné drabbades på flera sätt. De tog till de medel de kände till och hade för att skydda sig och bota. Precis som vi gör i dag för att värja oss mot Corona-virus och Covid-19.

Carl von Linnés reseapotek med flaskor för olika preparat.
Foto: Linnémuseet

Vidare läsning

Om klimatlära:
Carl Frängsmyr, Klimat och karaktär: naturen och människan i sent svenskt 1700-tal , Stockholm: Natur & Kultur, 2000

Brev från Carl von Linné till Abraham Bäck 3 januari 1755

Artikel om Uppsalafrossan i Läkartidningen

En liten rock av västgötatyg, carpus och stövelkängor. Att klä sig i fält och på resa.

De senaste veckorna har jag varit ute och promenerat i naturen mycket, mycket mer än jag brukat. Skälet till detta är väl inte främst hushållet von Linné, men mer kombinationen av pandemi och att jag verkligen behöver röra på mig mer. Jag har gått mycket med en kollega och vi har varje gång gått en liten bit på någon av Linné-stigarna runt Uppsala. Utom i dag då vi tog bilen till Hållnäs-halvön och vandrade i Kapplasse-reservatet. En helt fantastisk dag som kändes som den första sommardagen, lagom temperatur, klarblå himmel och jag fick komma till havet som jag längtat efter i många veckor nu. Detta har fått mig att tänka på vilken slags kläder som bars när folk promenerade och vandrade på 1700-talet.

Fika på Kapplasse-klippan.
Foto: Anita Sollenberg

Carl von Linné ledde systematiskt exkursioner på bestämda rutter i Uppsalas omgivning, de s k herbationerna. Det är dessa rutter som i dag är kända som Linné-stigarna. Det finns också instruktioner för hur deltagarna bör klä sig. Dessa handlar om att de ska bära löst sittande, bekväma kläder av linne, som t ex bussaronger. Det var inte helt okontroversiellt att alla uppmanades att klä sig likadant. Arkitekten Carl Hårleman skriver till Linné och framför kritik mot detta. Han ser det som problematiskt att en "ny dräkt" rekommenderas: "Stötte äro många af wåre bäste wänner igenom antagande af en ny drägt samt ett nytt lefnadssätt, som afwänder ungdomens sinne ifrån all annan lydnad och företagande..." Jag tolkar detta som att ett problem är att det blir svårt att skilja stånden åt om alla klär sig på ett liknande sätt. De sociala skillnader som normalt syns i kläderna försvinner. Hårleman verkar mena att detta gör våld på sinnena och "vår natur": "...ty göra wi bäst att wij ej göra wåld uppå wåra sinnen och wår natur, och lät oss wijsa alfwarsamma saker uti den drägt och med de åtbörder som tillkommer." Min handledare Hanna Hodacs har också skrivit om detta brev från Hårleman (skrivet 8 augusti 1748). Hon framhåller att det kan tolkas som att det är problematiskt att den grupp som klär sig enhetligt och nästan uniformsmässigt (fast på ett enkelt sätt) kommer att utgöra en skara som följer Linné och främst lyssnar på, lyder eller följer honom och inte annan auktoritet. Dessa tolkningar utesluter inte varandra utan det kan mycket väl handla om båda dessa aspekter. Det är i alla fall tydligt att Linné rekommenderar en särskild klädsel som passar i fält.

När Linné själv reser har han också givit några inblickar i hur han själv var klädd. Det gäller inte minst den detaljrika inledningen i resedagboken från resan till Lappland 1732:

Kläderna voro alltså en liten rock av västgötatyg, utan fållar med små uppslag och krage av schagg. Byxor helt nätta av skinn, piskperuk. Carpus av bastugrönt; stövelkängor på fötterna. En liten väska av läder 1/2 aln lång, något kortare i bredden, av mentat läder, med öglor på ena sidan att binda henne fast och hänga henne på sig; uti denna lades 1 skjorta, 2 par halvarmar, 2 nattkappor, bläckhorn, pennhus, mikroskop, perspektiv, florhuva att fria sig för mygg. Detta protokoll. En hop inhäftat papper att lägga örter uti, bägge i folio. En kam, min Ornitologi, Flora Upplandica och Characteres generi. Härsvängen satt vid sidan och en liten handbössa emellan låret och sadelen. En 8-kantig käpp, på vilken mensurae utsattes, en plånbok i fickan med pass från Cancelliet i Uppsala och Socitetens rekommendation.

För ett antal år sedan (2012 närmare bestämt) visade Anders och Anna Löfgren och jag kläder som på olika sätt anknöt till Linnés resor vid modevisningen i samband med Linnés trädgårdsfest i Linnéträdgården. Anders visade då plagg som vi valt med utgångspunkt från beskrivningen ovan. Han bar just en lite kortare rock, det är t ex enklare att rida i en sådan. Stövelkängor kan vara hela stövlar, men det kan också handla om en slags lösa stövelskaft som också kallades stövlingar. Ett par sådana bar Anders vid detta tillfälle, samt den typ av mössa som kallas karpus. Det var nog inte grön, men en grå fick tjänstgöra som exempel. Vi visade också en lös krage i skinn, som är ett bra plagg som skyddar mot både vind och väta i viss mån. Som Linné beskriver kan även byxorna vara av skinn, vilket också är slitstarkt och praktiskt på resa eller i fält. Ylle är också mycket bra skydd mot våt eller kall väderlek, och ylle värmer även när det blir fuktigt eller blött.

Anders Löfgren i Linnéträdgården 2012.
Exempel på plagg med utgångspunkt från Linnés beskrivning ovan.
Karpus, lös krage i skinn, kortare rock och stövlingar.

Min erfarenhet är att det går väldigt bra att röra sig i naturen i historiska kläder, bara man har bekväma skor. Mina 1700-talsskor går fint att ha i enkel terräng. En stor skillnad mot 1700-talets skor är att mina har en högersko och en vänstersko, på 1700-talet var skorna liklästade. Detta tror jag skulle vara ett av de största problemen för oss som är vana vid oliklästade skor. Det skulle, i alla fall i början, vara mycket obekvämt att gå i sådana. För övrigt går det bra att klara sig i olika väder med de plagg och material som användes av Linné och hans samtida. Fast när jag promenerat har jag i regel inte haft sådana plagg, utan helt moderna. Det är ju en viss skillnad, även om jag ofta är ute efter samma funktioner. Det ska vara bekvämt, praktiskt och fungera i det väder jag ger mig ut i.

Undertecknad i Kapplasse-reservatet 22 maj 2020.
Hatt från Australien, sjal (lite flärd kan inte skada på promenad?),
gammal och bekväm jacka, slitna och sköna jeans,
rejäla vandringskängor (behövs på klapperstensfält och klippor).
Foto: Anita Sollenberg

Tips på vidare läsning och inspiration:

Linnéstigarna i Uppsala

Kapplasse-reservatet

Linnés resa till Lappland, finns i flera utgåvor i handel eller på bibliotek

En blogg om jakt från ett helt annat århundrade men som ger intressanta inblickar i hur det är att använda historiska kläder fältmässigt: Exploring the medieval hunt