Hushållet von Linné: Familjen von Linné

Visar inlägg med etikett Familjen von Linné. Visa alla inlägg

torsdag 28 januari 2021

Osynliga medarbetare - pigor och drängar i hushållet von Linné

I dag är det Carls namnsdag. Båda Carl (den äldre och den yngre) är relativt välkända personer i hushållet von Linné. Det är även Sara Elisabeth och de fyra döttrarna Elisabeth Christina, Lovisa, Sara Christina och Sophia. Hushållet bestod dock av en mängd människor som mer betydligt mindre synliga i källorna: pigor och drängar som arbetade i huset, och i en del fall troligen bodde i huset. Jag kan tycka att det nästan är lite märkligt att det är så lite skrivet om de som tjänstgjorde i huset, uppgifter om vilka de är finns i mantalslängderna som i sin tur finns i Uppsala universitets arkiv. Det är sedan inte helt lätt att hitta ytterligare uppgifter om dem. En möjlighet som jag själv inte utforskat (än) är att titta på t ex husförhörslängder och se om och hur de förekommer där. Överhuvudtaget tror jag att ett närmare studium av olika personer och grupper av personer som mantalsskrivs av akademien skulle vara väldigt intressant när det gäller hur både universitetet och Uppsala fungerat till vardags.

Så vilka är de? För det första är de många, det är inte möjligt att räkna upp alla här. Mellan 1742 och 1780 är det 106 personer som förekommer som pigor och drängar i mantalslängderna. 81 är pigor och 25 är drängar. Det är typiskt att pigor stannar kortare tid och drängar ibland några år. Den dräng som stannade längst var Magnus Edling som stannade 5 år. Ett skäl till detta är att pigor lämnade tjänsten när de gifte sig medan drängar kunde fortsätta arbeta som gifta. Det här mönstret gäller inte bara hushållet von Linné utan är helt typiskt för tiden. Ett annat skäl till att pigorna totalt sett blir fler är att hushållet har fler pigor än drängar per år. Det finns minst en piga nästan hela tiden (utom två år) och som flest är det fyra pigor. Det vanligaste är att det är två eller tre pigor. Hushållet är utan dräng sex år och under fyra år är det två drängar. Ett annat ovanligt förhållande är att det är samma personer som förekommer två år i rad i mantalsskrivningen. Endast två gånger upprepas exakt samma namn två år i rad. Med en modern term skulle det gå att beskriva det som hög personalomsättning. Det kan också vara ännu mer cirkulation än mantalslängderna visar. Mantalsskrivningen görs en gång om året, möjligen är det personer som kommit och gått mellan dessa tillfällen också. Det är inte känt varifrån pigor och drängar kommer eller hur de anställs. De är heller inte helt lätta att spåra i annat källmaterial eftersom de flesta har namn som Cajsa Persdotter, Lena Andersdotter eller Carl Ersson. I några fall har jag misstänkt att det finns syskonpar. Kanske är Elisabeth Ulf (1761) och Catharina Ulf (1762-1763) eller Malena och Jana Holm (båda 1760, Jana även 1761) systrar? Något vi vet från 1766 och framåt är hur gamla de är, detta år börjar ålder noteras i mantalslängderna. I snitt är pigorna drygt 22 år medan drängarna är drygt 30 år. Den som vill fördjupa sig i mer uppgifter och namn kan använda de dataset som publicerades i anslutning till min avhandling. Där finns alla uppgifter och de finns på Svensk Nationell Datatjänst, länk nedan.

Det finns just inga bilder på pigorna och drängarna heller. Utom kanske på ett ställe. I en disseration från 1745 Hortus Upsaliensis, finns en bild av trädgården med husen och planket i förgrunden. På gatan rör sig personer framför planket. Där är det fint klädda folket utanför boningshuset, och utanför ekonomibyggnaden finns en kvinna som bär ett ok med två ämbar och ett hölass. Kanske är det en piga i hushållet von Linné vi ser?

Hortus Upsaliensis, bild ur dissertation från 1745, försvarad av Samuel Naclér. Bild finns i www.alvin-portal.org

Detalj ur Hortus Upsaliensis. Bildbearbetning: UUB Avhandlingsproduktion, Camilla Eriksson

Det finns en del skrivet om några av pigorna på Linnés Hammarby och pigan Maja Hjerpe (även stavat Hierpe) har uppmärksammats en del. Att hon är mer känd beror i hög grad på att hon uppmärksammas av Linné i Nemesis Divina. Där berättas hur Majas mor och syskon dör i fläckfeber 1773 och Maja vill åka på begravningen. Alla i huset bönar tårögda om att hon inte ska åka eftersom hon kan bli smittad men hon reser trots det. Maja blir smittad och dör, och Linnés professorskollega Sidrén lovar att inte obducera kroppen. Han ”anatomicerar” ändå huvudet, och Linné skriver att Sidrén haft många patienter med fläckfeber utan att bli smittad men denna gång blir han själv smittad. Det är så den gudomliga vedergällningen kan slå till. Maja Hjerpe finns med i mantalslängderna för just året 1773. Här kan nämnas att jag endast tittat på mantalslängderna för tiden mantalsskrivningen sker i universitetets regi, dvs t o m 1780. Jag har inte tittat på tiden när Sara Elisabeth flyttade ut till Hammarby.

Alla i hushållet bidrar till att det arbete som utförs i familjen von Linnés hus fungerar. Alltså är pigor och drängar i en mening medskapande också i den vetenskapliga verksamheten, men det är inte så lätt att kartlägga deras arbete i detalj eftersom de inte alltid är så närvarande i källmaterialet. Flera historiker och vetenskapshistoriker har pekat på och analyserat hushållens betydelse. Patricia Fara och Alix Cooper skriver t ex om hur vetenskap i regel pågick i vetenskapsidkarens hem till in på 1800-talet. Det gör att alla i hushållet på ett eller annat sätt blir involverade; kvinnor, barn, pigor och drängar, personer som inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet i vetenskapshistoriska sammanhang tidigare. Jag skulle (med en modern term) vilja säga att de utgör en slags ”infrastruktur”. Familjen och hushållets medlemmar är den närmaste miljö omger det vetenskapliga arbetet, inte bara i hushållet von Linné utan överlag där sådant arbete sker på 1700-talet. De flesta ”institutioner” har inte så många särskilda byggnader utan arbetet sker i professorers och andra personers hem. I Uppsala var det ofta så att där en professor bodde finns också utrymmen för verksamhet som vi i dag tänker oss sker på institutionen, där fanns t ex samlingar, laboratorier, utrymmen för undervisning och liknande. Det innebär att Britta Stina Strömer, Anna Hymelia, Greta Forsberg, Eric Österberg, Michael Duhan och alla de andra varit viktiga i det praktiska, vardagliga arbete som omgav Carl von Linnés vetenskapliga verksamhet. De är värda mer uppmärksamhet och förhoppningsvis kan vidare forskning ge mer kunskap både om dem själva och om hushållet de arbetade i.

Chokladflickan. Målning av Jean-Etienne Liotard, 1743-44. Gemäldegalerie Alte Meister, Dresden. Kanske såg en piga i hushållet von Linné ungefär ut så här? Bild: Wikimedia commons

Dataset från avhandlingsstudien finns här, Svensk Nationell Databas:

https://doi.org/10.5878/3e9t-0503

Vidare läsning:

Cooper, Alix ”Homes and households”, i The Cambridge History of Science, Volume 3, Early Modern Science, eds Daston, Lorraine & Park, Katherine, Cambridge University Press 2006, Online 2008 Fara, Patricia Pandora's Breeches. Women, Science and Power in the Entlightment., Pimlico, 2004

Fors, Hjalmar ”J. G. Wallerius and the Laboratory of Enlightenment”, i Taking Place. The Spatial Contexts of Scince, Technology and Business Baraldi, Enrico; Fors, Hjalmar & Houltz, Anders (red), Science History Publications, 2006

Linné, Carl von Nemesis Divina

http://runeberg.org/friesnem/0067.html

lördag 12 september 2020

Sara Lisas brev

Det är väl känt att Carl von Linné skrivit en stor mängd brev. Den senaste siffran jag hörde var att det finns ca 6000 kända brev till och från honom. Hans hustru Sara Elisabeth, kallad Sara Lisa, omnämns då och då i breven men hon skrev förstås egna brev också. Det finns dock inte alls lika många bevarade. Endast tre brev av Sara Lisas hand är kända. Rimligtvis har hon skrivit fler men de finns inte kvar. Utöver breven finns det några andra manuskript, bl a kvittensböcker där hon fört noteringar. Breven finns alla i Uppsala. Ett ingår i Waller-samlingen på Uppsala universitetsbibliotek och är det enda som är daterat. Två brev är odaterade och tillhör Svenska Linnésällskapet. De är ställda till en av döttrarna. Sannolikt är de skriva på 1790-talet, till dottern Sara Christina Duse som då var gift med Hans Henrik Duse.

Sara Elisabeth von Linné, brudporträtt av Johan Henrik Scheffel.
GUU, UU2915. Linnés Hammarby

Det daterade brevet är från 2 juni 1777 och skrivet till en greve, oklart vem. Brevet inleds ”Min nådige grefwe”. I brevet ber Sara Lisa greven att lägga ett gott ord för Duse som skickat en ansökan till kungen. Det framgår inte vad ansökan gäller, bara att den är viktig. Det kan hända att det handlar om Hans Henrik Duse, men det är inte säkert. Det finns ytterligare en dotter, yngsta dottern Sophia, som är gift med en Samuel Christoffer som är bror till Hans Henrik. De två systrarna von Linné gifter sig alltså med två bröder Duse. De odaterade breven innehåller en del information om vardagliga bestyr. I båda breven talas det om dotterns hästar, och om pigor. Sara Lisa skriver hur hon gjort sig av med hästar då hon inte har plats för dem. Hon beskriver också att hon tycker att det är svårt att hitta tjänstefolk och att hon är missnöjd med de pigor hon har. I ena brevet bjuder Sara Lisa in till julfirande hos sig, och hon tycker att de som är unga kan komma och se hur hon mår. Hon tror också att det kan vara sista julen hon lever. Hon beklagar sig över sitt onda ben som ger henne sömnlösa nätter. Kanske är det ett evigt problem att föräldrar vill att barnen ska komma och hälsa på oftare? Brevet med inbjudan till julfirande börjar så här:

"Min kiära dotter

Iag tackar dig för dina bref iag har fått

som säger mig att du mår bra

nu biuder jag dig och din man til

iuhlen til mig tor hända at dätt är

dätt sista iag lefver iag har haft en

god hälsa i gåv (?) men mitt siucka

ben dätt är ont dock..."

Brev från Sara Elisabeth von Linné, daterat 2 juni 1777, till "Min nådige grefwe"
Waller-samlingen, Uppsala universitetsbibliotek

Det är intressant att se hur Sara Lisa stavar, det finns en del skillnader jämfört med hur maken stavar. En del har påpekat att det finns ”smålandismer” i Linnés sätt att stava, dvs att det går att se spår av hans småländska dialekt. Kanske är det så att det går att se spår av dalmål i Sara Lisas stavning? Hon stavar exempelvis ”eländigt” ”äländit” och ”räknar” skrivs ”räckner”, och det känns inte som de vanligaste stavningsformerna vid tiden.

Det finns också brev till Sara Lisa, från hennes mor Elisabeth Hansdotter och från Carl. Ett av de finaste är det som Carl skriver när hon fött sonen Carl d y. Sara Lisa är då hos föräldrarna i Dalarna medan den nyblivne fadern är i Stockholm. Han är uppriktigt lättad över att allt gått bra och både rörd och tagen av stunden. Brevet avslutas med de fina orden ”Hälsa Min Carl lille.” Ett annat intressant brev där Sara Lisa förekommer, om än på ett lite oväntat sätt, är ett som Carl skriver till sin svärmor Elisabeth 16 oktober 1758. Här handlar det om Sara Lisas bror Petrus, Pehr kallad, och hans bröllop. De vill komma, men det är svårt att resa med så små barn. Det finns också problem kring bröllopet, uppenbarligen kring vem han ska gifta sig med och att han inte har några pengar. Linné föreslår att Elisabeth, trots allt, ska hjälpa honom och ge honom ett bra arrende t ex. Jag vet inte vem han skulle gifta sig med, men det verkar tydligt att släkten har betänkligheter, Carl skriver:

”Om Br[oder] Petrus tagit sig en nakot piga under namn af jungfru, äller om han

tagit sig en nakot fröken kan wara lika. Att detta skedt är ej hans fehl allena, utan dett

att han ej haftt nog förtrolighet med sina anhörige. att detta fattats torde wara fehl uti

upfostran. Tiden war inne att han borde giftta sig; med hwem wiste han icke; sielf är

man altid blind i sådana saker. han har allenast felat mot sig; ej mot någon annor.

Fru-Moder borde ej låtas märka sådant, som ej kan ändras. hedren wid bröllopet är

husets och icke hans. Fru Moder giör som en stor Moder, om hon giör sitt, äftter

husets och sin egen heder, utan afseende och deltagande i hans fehl.”

Han skriver också att man inte kan skilja grenen från stammen, och att familjens medlemmar är som lederna i en binnikemask. För att vara extra tydlig ritar han också en bild av en binnikemask. Sara Lisa kommer in i bilden sist i brevet. Hon står uppenbarligen bredvid och tycker inte att Carl ska skicka brevet: ”Min hustru beder mig intet sända af brefwet, ty hon säger att hon då mer ej får bref af sin K[iära] Moder. Men jag kan ej se att det är mögligt att fru Moder det illa upptager, som är ej illa ment.”. Det verkar ju som om han lyssnade på sin hustru och brevet blev inte sänt.

Brevsida av Carl von Linné till Elisabeth Hansdotter, med teckning föreställande binnikemask.
Uppsala universitetsbibliotek

Att det finns så många brev bevarade av Carls hand och så få av Sara Lisas är förstås ingen slump. Det är Carl som eftervärlden varit mest intresserad av, hans gärning var värderats och hyllats losskopplad från den närmaste omgivning som hans familj och hushåll utgjort. Det hustru, barn och tjänstefolk ägnat sig åt har inte bedömts vara tillräckligt intressant och viktigt. Det menar jag är en viktig anledning till att vi bara känner till tre brev av Sara Lisas hand. Jag hoppas också att detta förhållande kommer att ändras och att fler och fler inser hur viktigt hustrun och hushållet varit för att vetenskapliga verksamheten skulle kunna äga rum.

Kvinna som skriver brev.
Akvarell av Paul Sandby (1731-1809) möjligen föreställande konstnärens hustru.
Royal Collection Trust. https://www.rct.uk/collection

Alla brev som givits ut i projektet The Linnean Correspondence finns nu i databasen Alvin:

www.alvin-portal.org

Brevet från Sara Lisa till greven tillhör Waller-samlingen på Uppsala universitetsbibliotek.

Sara Elisabeth von Linné, brev till en greve, 2 juni 1777

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-19702

Carl von Linné, brev till Sara Elisabeth von Linné, 6 februari 1741 (L0370)

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-223306

Carl von Linné, brev till Elisabeth Hansdotter, 16 oktober 1758 (L2440)

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-227167

Film från Kulturnatten 2020 där jag pratar om Carl och Sara Lisa och deras brev:

https://www.instagram.com/tv/CFCNhLepbfC/?utm_source=ig_web_copy_link

Läs mer:

Backman, Christina ”Sara Lisa skriver” Svenska Linnésällskapets årsbok, 2006, sid 69–78.

Broberg, Gunnar Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné, Stocholm; Natur&Kultur, 2019, s 320-324

måndag 24 augusti 2020

Christina Brodersonia

Nu har det varit mycket om Carl von Linné d ä i de senaste bloggposterna. Så det är dags för någon annan nu tycker jag. Hans mor, Christina Brodersonia, blir det. Det kommer att handla om det porträtt som finns av henne och kanske framför allt om kläderna hon bär på detta porträtt. Det är i hög grad tack vare Christina Brodersonia som den starka kopplingen till Råshult uppstått. Hon föddes 1688 (troligen 10 november) som dotter till Samuel Brodersonius och Maria Jörgensdotter Brodersonia. Fadern blev kyrkoherde i Stenbrohult året innan Christina föddes. 1704 dog modern Maria. Det året kommer Nils Ingemarsson Linnaeus till församlingen för att bistå Christinas far i arbetet. Två år senare gifter sig Nils och Christina, 6 mars 1706. Christina är 17 år gammal vid tillfället. Det porträtt som finns av henne anses vara ett bröllopsporträtt. Det finns i dag att se på Linnés Hammarby där det hänger tillsammans med porträtten av Nils och deras son Samuel Linnaeus. Porträttet är en bröstbild av en okänd konstnär, stilmässigt känns det lätt ålderdomligt för tiden, jag tycker det har drag av 1600-talsmåleri och det gäller inte minst sättet hon håller händerna och föremålen hon har i händerna. Målningen visar Christina i en svart sidenklänning (vilken typ återkommer jag strax till) med gul/guld- och rödmönstrad magplatta och spetsar. Hon har en fontange på huvudet och en nejlika i höger hand och en solfjäder i vänster, samt bär ett halsband. Kläderna är av en typ som bärs till högtid, av dyrare material men det är ändå en typ av modedräkt som funnits en tid. Det talar för att det är något som skulle kunna passa bra för ett bröllop; kläder som är högtidliga och samtidigt har lite ”klassiskt” eller äldre snitt. Det finns gott om exempel på att just plagg som använts vid bröllop bevarat stildrag från äldre tider ganska länge. Det finns t ex bilder av bröllop under 1800-talet där tydligt 1700-talspräglade plagg förekommer.

Christina Brodersonia (1688-1733). Olja av okänd konstnär.
Gustavianum Uppsala universitets konstsamlingar UU2934.

Vad är det då för plagg Christina Brodersonia har på sig? Jag tror att det är en typ av mantua. Mantua är en plaggtyp som kommer i mode i slutet av 1700-talet. Den utvecklas ur ett ganska löst sittande plagg till en klänningstyp som bars över styvat liv. Livdelen är ofta öppen eller snörd fram och under roben bärs en magplatta som syns framtill. Kjoldelen är öppen i fram och har liksom paneler som kan skörtas och fästas på olika sätt bak. Det går också att bära den så att det bildar ett släp bak.

Exempel på mantua från ca 1720, blått siden, V&A.
Bild från sidan där kjoldelen är draperad och uppfäst baktill.

Elisa Edgren som har bloggen ”Isis’ wardrobe” menar att det plagg som Christina Brodersonia bär är en mantilla. Det är ett mer löst sittande plagg, närmast som en sjal med ärmar. De vida ärmarna på Christinas plagg skulle kunna tala för att det är en mantilla, men jag tror att det är för ”låg grad” på det plagget för att vara brudklänning till en kyrkoherdedotter. Det verkar finnas mantuor där ärmarna är mer vida, men detta är en svår fråga och det kan hända att Elisas tolkning är närmare verkligheten än min.

Exempel på mantua med vidare ärmkonstruktion.
Epitafiemålning från Svendborgs St Nicolai-kyrka, Danmark.
Föreställer Magister Peder Jensen Lucoppidans hustru och barn.

Vilken typ av plagg det handlar om blev särskilt intressant för mig eftersom jag för några år sedan bestämde mig för att skaffa en rekonstruktion av plaggen Christina Brodersonia bär på porträttet. Eftersom jag inte haft så mycket tid att sy när jag skrivit avhandling valde jag att be Anna Kjellsdotter konstruera och sy, och i samråd med henne bestämde jag hur plaggen skulle se ut. En svårighet med att rekonstruera en hel klänning efter en bröstbild är förstås hur kjolen ska se ut. Här valde jag att titta på en del danska epitafie-målningar, det finns sådana samlade på en websida (se nedan). Jag tittade också på andra bilder av mantuor, både på målningar och bevarade plagg. Jag brukar samla ihop sådana bilder i Pinterest-album när jag gör liknande projekt, sätter en länk till det jag gjorde här nedan. Vid ett besök på på Hopetoun House utanför Edinburgh i samband med en konferens hittade jag en detalj på en målning som kom att bli förlaga för kjolen. Det finns gott om kjolar med mönster, fransar, volanger och andra dekorationer men det finns också en del med ränder. Jag kände att något lite mer avskalat med ränder i färger som passar till magplattan skulle bli bra, och en sådan kjol bärs av en av damerna i ett sällskap. De återfinns på en stor målning, föreställande Whitehall Palace, av Thomas Wyck.

Detalj ur målningen Whitehall Palace av Thomas Wyck, Hopetuon House.
Foto: Annika Windahl Pontén

En intressant del av Christinas bruddräkt är huvudbonaden, den s k fontangen. Fontanger blev moderna ungefär samtidigt som mantuan och blev föremål för både kritik och satir. Fontangen fick symbolisera allt som kritikerna tyckte var förkastligt och dåligt med att följa modet: ytlighet, fåfänga och risk för allmänt försämrad moral och dåligt uppförande. Debatten om lyx och överflöd brukar sättas i samband med en lite senare del av 1700-talet, men faktum är att den kommit och gått ända sedan antiken och i slutet av 1600-talet fanns en svensk diskussion om saken. För män var det peruken som ådrog sig den främsta kritiken, och för kvinnor alltså fontangen. Håkan Möller har studerat denna intressanta diskussion i Lyx och mode i stormaktstidens Sverige. Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. (Stockholm: Atlantis 2014). När det gäller huvudbonadens konstruktion verkar det finnas lite olika typer, en del ser ut att vara veckade och en del ser mer släta eller raka ut. De är ändrar också lite form och det finns större och mindre versioner, med eller utan band och rosetter. Jag fick hjälp av Johanna Frank med att tillverka en av rak/slät typ och efter porträttet försåg vi den med banddekorationer av röda band med guldmönster. Jag funderar på att också prova att göra en som har en annan konstruktion med veckade delar, vi får se när det blir av. Till slut blev det en dräkt jag är mycket nöjd med, och många tycker den ser spansk ut till sin karaktär. Det tror jag beror på färgerna och fontangens form, jag är inte så säker på att det uppfattades som särskilt spanskt runt 1700. Jag kan också berätta att när jag skulle åka till Anna Kjellsdotter med material till klänningen uppstod en sådan där stund av total förvirring. Jag var och skaffade den svarta sidentaften på Simbra siden och skulle ha foder. Jag vet ju mycket väl att plaggen är fodrade med linne i det här sammanhanget. Men på något sätt stod jag i sidenbutiken och tänkte att jag skulle ha sidenfoder, det hade de inte, men syntetiskt alternativ. Som jag köpte. Så nu har jag svart och rött syntetfoder som jag kan ha till något trevligt och Anna fick gräva i sitt förråd av linne i stället. Jag bar rekonstruktionen av Christina Brodersonias kläder första gången i samband med Braniculas dansuppvisning och dräktvisning i Linnéträdgården i maj 2019.