måndag 15 juni 2020

Linné skaffar staty

Det har varit ganska mycket i sociala medier om statyers vara eller icke vara senaste tiden. Däribland finns statyerna över Carl von Linné d ä. Upprinnelsen till detta är det fullständigt oacceptabla våldet som poliser utövar mot svarta i USA. Det har riktat uppmärksamhet mot rasism även i andra länder, däribland Sverige. Det är en viktig diskussion som behöver föras men det kan också behövas en del nyansering och fördjupning. Jag återkommer nog till själva diskussionen kring Linné i sammanhanget i en annan post. Här tänkte jag skriva lite om den staty Linné själv skaffade till botaniska trädgården. De statyer som vissa nu vill riva är nästan aldrig uppförda under 1700-talet, statyer över personer börjar uppföras under 1800-talet och blir vanligare mot slutet av 1800-talet och det fortsätter sedan under 1900-talet (och 2000-talet). Det hänger samman med ett ökat intresse för individer, personer och särskilt sådana som ansågs vara genier. Under 1700-talet var det ovanligt med skulpturer och statyer utomhus överhuvudtaget. De som fanns stod i regel i privata trädgårdar och vid palats, det finns inte särskilt många i det vi brukar kalla det offentliga rummet. En av de första som uppförs i Uppsala är obelisken över Gustav II Adolf. Den uppförs 1832, 200 år efter hans död. 

1757 har Jean Theodor La Font köpt familjen Pipers malmgård på Kungsholmen i Stockholm. I dag är den känd som Piperska muren. La Font hade kaffehus på Järntorget i Stockholm. Han bestämde snart att sälja de skulpturer som fanns i trädgården på malmgården, samt en del växter. Linné skriver i mars, april och maj 1758 till Pehr Osbeck om affären. Han ber Osbeck gå förbi La Fonts kaffehus och förhöra sig om en del växter, och några av statyerna. Han är intresserad av någon av gudinnorna samt några ”bytingar”, troligen putti-statyer. Eftersom det visar sig bli ganska dyrt slutar det med att Linné skaffar statyn av den mediceiska Venus, men varken växter eller putti-statyer. Han vill inte att det hela ska kosta mer än 1000 daler och skriver till Osbeck att han helst vill ha en ”nuda virgo” (naken jungfru) men inte behöver ha sockeln med för en sådan kan han skaffa i Uppsala. Det fanns några olika tänkbara statyer och Osbeck har uppenbarligen försökt få ner priset. Statyn var gjuten i bly och finns avbildad på Johan Benedict Bussers bild av botaniska trädgården från 1769. 

Botaniska trädgården på Bussers bild 1769. Venus syns mitt i bild vid dammen framför orangeriet.
Bild: www.alvin-portal.org 


Arvid Hjalmar Uggla har skrivit om Linnés köp av statyn i Svenska Linnésällskapets årsbok 1946. Han beskriver hur det framfördes en slags ironisk kritik mot skulpturen i veckotidningen Posten som utgavs i Stockholm. I en artikel skrivs att det inte kan vara mycket värt för undervisning att ha en Venus när det inte finns någon konstakademi, och att Venus väl åtminstone kunde få en nattrock så hon blev lite mer anständig. När trädgården flyttar från Svartbäcksgatan till nuvarande plats invid Slottet kommer också statyn att flyttas. Personer som professorn Jöran Wahlenberg tyckte att den var för oanständig, och han lär ha försett den med ”en lerklump” som skulle skyla vissa delar. Wahlenberg placerade statyn vid dammen söder om Linneanum och vart den sedan tagit vägen är okänt.

Själva motivet går tillbaka på en grekisk skulptur som tros vara en marmorkopia av en bronsstaty från ca 100 f Kr. Det föreställer således Afrodite från början. Skälet till att den kallas Venus de Medici (eller den mediceiska Venus) är att den ägts av Medici-familjen. Det finns flera äldre varianter, men en av de mer kända finns i dag i Uffizierna i Florens. Motivet är en av de mest kopierade antika skulpturerna. Den och liknande figurer föreställande antika gudar och gudinnor har länge varit populära utsmyckningar just i trädgårdar. 

I dag finns åter en Venus de Medici i Linnéträdgården. Den kom dit efter en donation från Göran Atmer i samband med Linnéjubileet 2007. Även i trädgården på Piperska muren finns åter en Venus-staty, där finns även ett antal förgyllda puttis. Kanske liknar de "bytingarna" Linné först vill ha till trädgården. När Venus först kom på plats i slutet av 1750-talet var den med all sannolikhet Uppsalas första staty utomhus. Den var inte helt publikt tillgängligt, trädgården var vanligen låst och alla hade inte tillträde. I någon mån var trädgården publik eftersom det pågick undervisning där. Så det är inte helt förvånande att det blev en viss debatt och diskussion om statyn. Vad som än hamnar i det offentliga eller delvis offentliga rummet kommer att bli granskat och bli föremål för debatt. Det gäller nu och det gällde även på 1700-talet. 

Venus i Piperska murens trädgård i juni 2020. 
Foto: Annika Windahl Pontén



Läs mer:
Uggla, Arvid Hjalmar ”När Linné fick en Venus-staty till akademins trädgård”, Svenska Linnésällskapets Årsbok, 1946

Rodell, Magnus Att gjuta en nation: Statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt, Stockholm, Natur och Kultur, 2002 (avhandling)

Brev från Carl von Linné till Pehr Osbeck



lördag 6 juni 2020

Drycker och familjen von Linnés glas.

Det är tid för firande och fester. Givetvis blir allt sådant annorlunda nu när det inte går att ses så många i taget. Studentexamen blir annorlunda, alla vårens helger och kalas har blivit det, min egen disputationsfest blev inte som jag hade trott. Det betyder inte att det blir dåligt, jag är fortfarande tre veckor senare helt lycklig och tacksam att den lilla middagen på disputationsdagen blev så otroligt festlig och rolig.  Jag tänker att även om vi firar med få personer förekommer det säkert någon festlig dryck i fina glas, och således kommer här en kort inblick i vilka glas hushållet von Linné hade och vad som kunde hällts i dem. Det kommer främst att handla om kalla drycker och andra drycker än kaffe, te och choklad som jag tänkte återkomma till senare.

I bouppteckningarna efter Carl von Linné d ä och Sara Elisabeth von Linné finns följande glas och karaffer upptagna:
I Carls bouppteckning:
2 dussin vattenbuteljer
1 ½ dussin kantiga ölglas
1 dussin vinglas
2 karaffiner
1 ritad karaffin
1 dussin ritade små fotglas
3 ritade pokaler

I Sara Elisabeths bouppteckning:
2 karaffiner
18 dricksglas
18 vinglas
6 vattenkaraffer
57 buteljer

Till detta kommer porslinskärl för dryck av olika slag, t ex punschbålar. I äldsta dottern Elisabeth Christinas bouppteckningar finns endast något enstaka dryckeskärl i porslin, inga föremål i glas finns specificerade. Det kan bero på att hon bodde i föräldrahemmet och inte hade så mycket föremål, eller på att det ingår sådana föremål i några ospecificerade klumpsummor i bouppteckningen. I Carl von Linné d y:s bouppteckning finns följande glas:

5 vinglas
2 vattenkaraffer
6 ölglas, ett sprucket
3 små likörglas

Modern kopia av familjen von Linnés glas. Troligen har de använts till brännvin. Scanglas gör kopiorna.

Det har uppenbarligen funnits olika sorts glas för olika typer av dryck. Dryck är också ett ämne som behandlas i dietetik-föreläsningarna, och Linné d ä skriver flera dissertationer om olika drycker.  Linné menar att vatten är den bästa och mest naturliga drycken, och han diskuterar ingående olika vattenkvaliteter och typer av vatten: regnvatten, källvatten, åvatten, brunnsvatten, sjövatten, träskvatten och snövatten. Snövatten menar han vara det bästa att dricka. Avdelningen om spritdrycker är relativt stor och det finns även en dissertation om berusningsmedel ”Inebrantia” (1761). Det är tydligt att Linné är kritiskt mot bruk av alkohol på grund av de effekter det har, samtidigt som han ser vissa medicinska fördelar med t ex brännvin. Han redogör också för en mängd olika vinsorter, öltyper, kryddade viner, ciderdrycker baserade på frukter och bär av olika slag och blandningar som punsch och bischoff. Andra drycker som nämns är mjöd, must, claret, kvass, lemonad och russin- eller pomeransvatten. Alla dessa kan jäsas, men vissa av dem verkar inte varit särskilt alkoholstarka och Linné menar att de kan vara läskande och ha vissa positiva effekter. Om ”ponche” skriver han t ex att de sjöfarande i Ostindien blandar källvatten, arrak, socker och tamarinder alternativt vatten, franskt brännvin, citroner och socker.  Den kan värmas, och denna dryck är läskande, stärkande, rensar blodet och är god för skörbjugg.

Linnéglaset med nykokt rabarbersaft i.

De negativa effekterna av alkoholen beskrivs på ett mycket livfullt och målande sätt i avhandlingen om rusdrycker. Vanligen är stilen relativt saklig och torr i dissertationerna, men här blir det annorlunda. Linné leder läsaren till ”en teater” där de ska få se vilken verkan rusdryckerna har. Det handlar om en vinkällare där gubben N.N serveras sex bägare nektardryck av källarflickan Medea. För varje bägare kliver gubben ett steg neråt på ålderstrappan och blir till slut ett barn som inte kan reda sig själv. Textens ”berättar-röst” slutar själv dricka efter två bägare. Han iakttar sedan hur gubben blir talar oavbrutet, blir röd i ansiktet, börjar ragla, bli förvirrad, kräks, ramlar, blir stum. Linné liknar även de drickande vid olika djur och förklarar vilka av djurens egenskaper drickandet framkallar. Någon förvandlas till en häst som med sträckt hals och utspänt bröst tror sig överträffa andra och gnäggande skrattar. En annan blir en kråmande tupp, eller en pratsjuk papegoja. Tio olika djur beskrivs; ”Till en stinkande bock, som förföljer källarflickan, är den tionde förvandlad.”. Beskrivningen av bacchanalen avslutas med detaljer om hur de deltagande kommer att må dagen efter. De har lemlästad kropp, sönderrivna kläder, är nerspydda, har tomma fickor, darrande händer, värkande huvud och en rad andra bekymmer.


I samlingarna på Linnémuseet och på Linnés Hammarby finns flera sorters glas bevarade. De små glasen med linnea-liknande dekor och inskriptionen Floreat linnea (Må linnean blomstra) motsvaras möjligen av det dussin ritade små fotglas som finns i Carl d ä:s bouppteckning. Det är med oklart vad de  s k champagne-strutarna motsvaras av i bouppteckningarna. Möjligen är det några av Sara Elisabeths vinglas? Det dyker också upp "4 linierade glas" i Sara Christinas bouppteckning 1835, skulle möjligen kunna vara dessa. Studenten Johann Beckmann har beskrivit en middag där det serverats champagne och drycken finns med i föreläsningarnas kollegieanteckningar: ”Champanum. Champagne win, är ej det hälsosammaste utan alt för häfftigt, fast än det smakar delicatast. Detta winet är gansak rörigt och spiritueust, derföre när man tager proppen utur en bouteille sådant win, smäller det starkt.” Något vi väl fortfarande känner igen, särskilt såhär i fest-tider.

Kopia av de s k champagne-strutarna. Scanglas gör de moderna kopiorna.
Eftersom det inte finns några hushållsräkenskaper vet vi inget om vilka drycker som inköpts och konsumerats i hushållet. I universitetets räkenskaper framgår dock att avgift för husbehovsbränning är erlagt 1763-1765 samt 1768-1775. I korrespondensen med Abraham Bäck framkommer att de vid ett tillfälle fått Malaga sekt av Bäck. Med tanke på att det funnits ett antal punschbålar kan vi säkert utgå från att de serverat punsch och andra blandade drycker. Har du nu blivit törstig själv? Ett glas friskt vatten kanske är det bästa, är vattnet inte riktigt så fint utan har ”ruttnat” rekommenderar Linné citronsaft, lite brännvin, ättika eller någon likör i. Annars kanske man kan drista sig till att prova en bischoff. Jag brukar göra efter detta recept:

I flaska surt rödvin
1-2 dl socker
2-3 pomeransskal
1 kanelstång
kardemummakärnor
10-15 nejlikor

Blanda kryddor, socker och vinet. Låt stå över natten, smaka ev av med mer socker. Det går att dricka som det är, värma eller slå i en flaska vichyvatten/mineralvatten vid servering. Det går även att använda vitt vin, och man kan med fördel använda rörsocker.

Vidare läsning:
Berusningsmedel (Inebrantia), Valda avhandlingar av Carl von Linné i översättning av Svenska Linnésällskapet, nr 40

Bouppteckning efter Carl von Linné d ä och Carl von Linné d y:
Wallin, Sigurd ”Urkunder rörande familjen Linnés ägodelar”, Svenska Linnésällskapets Årsbok, 1950-1951

Collegium Diaeteticum och
Lachesis Naturalis=Uppsala universitets årsskrift, Skrifter med anledning af Linnéfesten, band II, Uppsala 1907, Linnés dietetik…., utg av A O Lindfors

Broberg, Gunnar & Lindell, Gunilla (red) Till livs med Linné. Om mat, hälsa och levnadskonst., Atlantis/Svenska Linnésällskapet, Stockholm 2007

Scanglas

Linnés förhållande till rasism är komplicerat

  Staty av Carl von Linné av Carl Eldh, utanför Linnémuseet.   Foto: Annika Windahl Pontén Debatten om Linné och rasism verkar inte riktigt ...