Beständigt menuett och polska

Jag har dansat i organiserad form sedan jag var i tonåren. Först dansade jag svensk folkdans/folklig dans i folkdanslaget KFG (Kulturella Folkdansgillet) en kort tid, sedan hittade jag folkdanslaget Fyrväpplingen där jag var med tills jag flyttade till Uppsala. När jag bott i Uppsala några år blev jag intresserad av olika former av historisk dans och har sedan dess blandat medeltid, renässans, 1700-talsdans och olika typer av folklig dans. Jag har provat orientaliskt, blues, bugg, och skotskt. Just nu är det mest 1700-tal, svenskt folkligt och lite skotskt och renässans. Jag leder, tillsammans med Anders Stehn, dansgruppen Branicula. Dansen är också en sak som i någon mån kunnat pågå trots corona-kris. Vi är några i dansgruppen som försökt hitta en repertoar som ska fungera med distans till varandra, och utomhus, sedan vi fick ställa i gruppens ordinarie veckoövningar inomhus. Nu har vi nog lyckats och ska börja dansa med hela gruppen utomhus snart! Vad har nu detta med hushållet von Linné att göra? Jo, ett "sidospår" till avhandlingen är Linné, dans och musik. Det har resulterat i en artikel jag skrev till Svenska Linnésällskapets Årsbok 2017 (tillsammans med musikern Roger Tallroth), men också i några konferens-paper och rekonstruktioner av danser från Linnés manuskript.

Dans och musik förekommer i några olika Linné-sammanhang. Carl von Linné d ä använder några gånger dans och musik som exempel i sina föreläsningar i dietetik. Framför allt handlar det då om att dans är exempel på en form av rörelse eller motion som är lämplig för många. Dock är skiljer det sig något vilken form av dans som är bra för vem: ”Dansa, serdeles menuette, kan tjena för en weklig menniska, men bondepolskan är en stark motion, som kan tjena för det folket. Hoppa är en farlig motion." (Collegium Diaeteticum). Menuett var en av de mest populära och spridda dansformerna under 1700-talet. Den dansades över hela Europa och i de flesta sociala skikt i samhället. När Linné reser i Dalarna 1734 beskriver han dans på flera ställen han besöker. Han kommer till Nås 11 augusti och blir kvar några dagar på grund av dåligt väder. Då ordnas en lekstuga särskilt för gästerna och Linné beskriver tre danser både i text och med små skisser. En av dessa verkar ha varit just en menuett: Jävunddansen är en figurerad dans ”så kallad efter en by i Venjan, var en hel nöjsam och angenäm dans, som finge applaus i hoven, om han vore kommen ifrån Spanien och dansades av en ny fransk dansmästare. 5 personer dansa honom. Den i centro stående nöjer sig själv, de 2 oppositi dansa nästan som menuett med polsk takt och gå fram på var sin sida om solitarium, då det andra paret balanserar vid begynnelsen, då de förra gått fram, balanserar de, medan följande par anträder. Under tiden varieras med det de gå i ring, utan att hålla händerna tillsammans.” I dansgruppen Branicula har vi tolkat detta som en form av menuett för fem personer, och vi har försökt använda beskrivning och skiss när vi rekonstruerat den.

Ur manuskriptet till Dala-resan. Danserna Hjärtdansen, Jävund-dansen och 6 man i dansen.
Foto: Linnean Society of London

Den "bondepolska" Linné nämner ska inte förväxlas med den uppländska Bondpolska från Viksta som är en 1800-talsform, en rundpolska. Den typ av polska som dansades under 1700-talet bör ha varit någon form av fläckpolska eller slängpolska. Det finns också en uppgift om vilka danser som förekommit i vid en danskväll då Sara Elisabeth deltog, innan hon träffade och gifte sig med Carl. Hon deltar på en danskväll hos sin mormor Sara Danielsdotter på Korsnäs gård. Enligt Gustaf Reuterholms dagbok var dansordningen denna: "Sedan gingo wi in i Sahlen, dansade menuet, polska, långdansen, contra danser." De verkar alltså ha börjat med menuett och därefter dansat polska, som ofta benämndes polonaise under 1700-talet. Menuetten kan ha varit i form av z-menuett för ett par, eller kanske någon kunde en solo-menuett från den koreograferade repertoaren? Det fanns olika ordningar för dans där sociala hierarkier avspeglas så att t ex ett paret med högst rang dansar först eller står längst upp i en uppställning. Sådana exakta detaljer är inte kända från Korsnäs. Långdansen syftar med all sannolikhet på danser där damer och kavaljerer står mittemot varandra på varsin linje, och där man dansar med s k progression. Det innebär att paren byter plats med varandra (två och två, eller tre och tre) och på så sätt flyttar man sig i uppställningen. Detta är också en mycket vanligt förekommande dansform vid tiden.

Hur lät då musiken som det dansades till? Det är givetvis svårt att exakt veta både hur det lät, och exakt hur danserna ser ut. Det finns dock en hel del källor; dansböcker och noter i olika format. I Linnés släkt finns exempelvis flera musiker, och några av dem har lämnat musiksamlingar med dansmusik efter sig. Det finns t ex en samling efter en Andreas Höök som var släkt med Linnés svåger Gabriel Höök. Linnés syster Anna Maria var gift med Gabriel Höök och han var domkyrkoorganist i Växjö. Gabriel Höök har också givit en polonaise till Linné 1738 kallad "Carl Linnaeus polones". En annan samling är efter Sven och Niclas Tiliander som var släkt med Carls far Nils Linnaeus.

En annan, lite mer ovanlig, källa till hur musiken lät är det vevpositiv som familjen von Linné ägde. Det finns i dag på Linnés Hammarby och renoverades av orgelbyggaren Tomas Svenske i samband med Linnéjubileet 2007. Till positivet finns två rullar med ca 11 stycken musik på varje. Några av låtarna är uppenbarligen dansmusik. På instrumentet finns bl a just en menuett från Tilianders samling. Det var Roger Tallroth och Väsen som i samband med att de spelade in albumet Linnaeus Väsen 2007 kunde identifiera menuetten på positivet, eftersom de fått just den från musikforskaren Magnus Gustafsson som ett förslag på musik knuten till Carl von Linné. Tiliander har skrivit av menuetten under en resa i Tyskland, och den ingår i en svit av kompositören Anton Benedikt Aufschnaiter. Sviten förekommer i en utgåva av Aufschnaiter från 1695, Concors discordia. Tiliander verkar ha varit förtjust i denna, hela hans samling har fått samma titel skriven på första sidan i den handskrivna notboken. Förutom menuetten lyckades vi i samband med att artikeln till SLÅ skrev identifiera en annan låt från positivet. Det handlar om en variant av La Folia, även det ett mycket spritt musikstycke vid tiden. Positivet finns i Carl von Linnés bouppteckning 1778 som "1 positiv ofärdigt". Det var alltså trasigt när han dog, och inget är känt om när de fick det, varifrån eller om det var helt eller trasigt från början. Det är heller inte känt var det är tillverkat även om mycket talar för Holland.

Positivet på Linnés Hammarby. Uppsala universitets konstsamlingar.

Slutligen finns det en beskrivning av en danstillställning vid Hammarby. Det är studenten Johann Christian Fabricius som beskriver hur familjen von Linné deltar när de dansar i en lada vid Hammarby på söndagarna. Då kom en spelman med ett instrument som liknade en fiol, troligen handlar det om en nyckelharpa. Fabricius verkar inte ha varit helt förtjust i utbudet av dans och musik, danserna sade han var ”…inte glänsande, sällskapet inte talrikt, musiken erbarmlig, danserna inte omväxlande, beständigt menuett och polska…”. Uppenbarligen dansade de även här just menuett och "polnisch" eller polska. Fabricius skriver också att om Linné dansade var det helst polska, och då överträffade han alla. Så nu är det bara hoppas att vi snart kan ägna söndagar, eller andra dagar, åt att dansa mer och närmare varandra igen!

Dansande par och spelman, sent 1700-tal. Visserligen inte från Hammarby, utan från en uthusdörr på Sörmlands museum. Foto: Sörmlands museum

Tips på vidare läsning, lysning och några dansklipp:

Windahl Pontén, Annika & Tallroth, Roger "Beständigt menuett och polska.
Om musik och dans i familjen von Linné.", Svenska Linnésällskapets Årsbok, 2017.

Gustafsson Magnus Polskans historia: En studie i melodityper och motivformer med utgångspunkt i Petter Dufvas notbok i Lund., Lund, 2016.

Gustafsson, Magnus ”'Vare underviste i rudimentus musicae' Musiken vid skola och gymnasium i 1700-talets Växjö.” i Linné. En småländsk resa., red Lars-Olof Larsson, Stockholm, 2006.

Linnaeus Väsen, album från 2007, finns t ex på Spotify. Spåret "Tiliandermenuetter" börjar med menuetten från positivet.

Jag och Astrid dansar slängpolska på Nyckelviken 2019.

Branicula dansar Jävund-dansen vid invigning av Sara Stinas torg i Gränby 2019. Per Runberg spelar mungiga och undertecknad blockflöjt.

Och som jämförelse, Bondpolska från Viksta

En cavallier, den hwar lyffter hatten före.

Hur skulle Carl von Linné ha hälsat? Och skulle det skilja sig beroende på vem det handlar om? Jag kom att tänka på detta apropå ett inslag på svt som jag såg i går. Sveriges radio har tagit upp samma ämne. Det handlade om att corona-pandemin möjligen skulle vara slutet för handslag som hälsning. Här sägs att handslaget är känt sedan antiken och att det finns många bilder på handslaget i sin kontrakterande funktion. Det är exakt det som varit min uppfattning, att handslag under medeltiden och tidig-modern tid främst användes för att befästa något: en trolovning, ett äktenskap, affärer av något slag. Men användes det för att hälsa? I höstas hade Sällskapet för 1700-talsstudier en konferens där Penelope Corfield var keynote speaker. Hon talade just om hur människor hälsat på varandra i stadsrummet under 1700-talet. Särskilt handlade det om hur "hatt-hälsande", hat honour, blev mindre utbrett medan handslagets popularitet ökade. Jag känner inte till någon liknande analys av svenskt material, men det skulle vara intressant. Det är inte helt lätt att kartlägga sådant som människor tar för givet i sin vardag. Hur man hälsar är i regel en sådan sak, men Penelope Corfield har använt brev, handböcker, litterära texter och annat. Hon pekar på att det fanns sociala koder för hur hatten skulle lyftas och hur det skulle hälsas beroende på vem det hälsas på. Det finns en tydlig social hierarkin som avspeglas i hatt-hälsandet, den som står högre i rang lyfter inte hatten för den som är lägre. Männens hatt-hälsande kan sägas motsvaras av att kvinnor niger. Även för män finns fysiska åtbörder som kan göras med hatt-gester eller separat, dit hör bugningar eller olika fot- och benrörelser.

Par i färd med att göra reverens inför menuett. Ur Kellom Tomlinson The Art of Dancing, 1724

Huvudbonader är ofta symboliskt viktiga, inte minst under 1700-talet. De kan användas som markering för olika slags tillhörighet socialt, kulturellt, religiöst eller politiskt. De är föremål för satir och kritik. Ett tydligt exempel på vilken roll huvudbonaden kan spela är att de två ledande politiska partierna i Sverige under en stor del av 1700-talet hade benämningar efter sådana: hattpartiet och mösspartiet. Hattarna fick sin benämningen efter den aristokratiskt associerade hatten, medan mössorna ska ha fått namnet efter "nattmössa". Även långt senare finns gott om exempel på att huvudbonader signalerar en persons funktion, status eller tillhörighet. Tänk t ex på biskopsmitra, uniformsmössor eller slöjor av olika slag. Under 1700-talet används även peruk på huvudet, särskilt av män. Det utvecklas närmast ett mode där hatten kommer att bäras under armen snarare än på huvudet. Detta bruk är det många som driver med, så även Linné. I en föreläsning i dietetik säger han: "Hatten bruka vi at betäcka huvudet med men en sprätthök bär honom under armen, och mjället ryker om huvudet på gatan. Wore  wäl at på slutet ej blefwe i modet att taga af sig böxorna och bära under armen." Samma skämt förekommer bl a hos Ludvig Holberg i Niels Klims underjordiska resa. Att hatten ska lyftas för den som är av rang är också tydlig på ett ställe i Linnés föreläsningar. Sammanhanget är att han är kritisk mot den som klär sig alltför modemässigt och som därmed riskerar att skapa en yta som inte motsvaras av personens inre. Linné menar att det är kläderna och ytan som gör att personen hedras:

"En tofs af krusat getragg (Peruque), pellucidt lintyg, lagdt i labyrinter
och uthackat (mansketter), fotfodral a matskewäf (silkestrumpor),
skor, som luchta, hopbundna med metall; item
fremad kläde lagdt i många rynkor; giöra en cavallier, den
hwar lyffter hatten före. Klädd sama menniskia i en grå jacka,
ingen skall då buga."

Hälsningen består här utan tvivel i att den som hälsar lyfter hatten. Seden att räcka varandra handen kan möjligen anas på några ställen också. På ett stället skriver Linné: "Heder och ähran räcka hwar andra handen", på ett annat "En fröken och en dyngpiga. Hon kramar wasslan uhr frökens hand". Om det sista verkligen syftar på att en fröken och en dyngpiga skulle hälsa på varandra med handslag är högst osäkert, det är nog snarare fråga om att Linné vill markera att pigan är starkare pga att hon arbetar och äter annorlunda än fröken gör. Penelope Corfield pekade i sin föreläsning på att handslaget blev alltmer populärt bland annat i vissa religiösa grupper, just eftersom det signalerar att de hälsande är jämbördiga parter. Handskakningen spred sig också tidigare i Nordamerika än i Storbritannien. I början av 1800-talet uttrycks t ex åsikter om att handskakandet är för "rättframt", inte minst som det verkar göras både mellan olika sociala grupperingar och mellan könen.

Så hur gjorde Linné? Det verkar tydligt att han skulle lyfta hatten för låt säga universitetskanslern eller andra med högre rang. Beroende på tillfälle kombineras det med bugning och fotrörelser säkerligen. Tidens manualer för socialt beteende, och dansmanualer, ger en del instruktioner. Sara Elisabeth skulle nigit, säkert olika djupt beroende på vem hon hälsade på och vid vilket tillfälle. Men hur hälsade det på vänner som Abraham Bäck och hans hustru Anna Charlotta? Eller hur gick det till när de träffade familj och släktingar? Skakade de hand? Kunde det förekomma en kram? Det vet jag inte. Inte heller vet jag säkert om den svenska situationen motsvarade den brittiska där hälsande genom handskakning verkar bli mer utbrett i takt med att samhällsförändringen rör sig från äldre bördsaristokratiska system mot ett där alla medborgare anses vara jämlika. En sådan utveckling avspeglar sig i självklara dagliga handlingar som hälsning. Sådant som de flesta bara gör utan att tänka på exakt hur och än mindre på att dokumentera det. Sättet att hälsa är heller inget som ändras snabbt, det är en långsam förändring. Vi har kvar rester av hur hatthälsandet gick till, t ex på så sätt att många fortfarande menar att män ska ta av sig huvudbonaden för att visa respekt vid exempelvis begravningar. Kommer bruket att ta i hand att försvinna nu, pga rädsla för att smittas av kända eller okända smittor? Kanske, kanske inte. Det finns ju i andra kulturer också andra sätt att hälsa som inte inkluderar fysisk kontakt. Det verkar också finnas många kreativa idéer på alternativa sätt att hälsa i corona-tider. Eller så får vi ta fram hatten igen och öva på att lyfta, nicka med huvudet och göra en elegant reverens med benet och sedan få på hatten på samma eleganta manér!

Tricorn i grönt siden med vit kokard, Carl von Linné d ä, troligen använd i samband med promotioner.
Uppsala universitets konstsamlingar, Linnés Hammarby

Vidare läsning:
Penelope Corfield "Dress for Deference and Dissent: Hats and the Decline of Hat Honour." 
För instruktion om hur man ska stå och hälsa, särskilt för dans: Kellom Tomlinson The art of dancing explained by reading and figures, whereby the manner of performing the steps is made easy by a new and familiar method: being the original work, first design'd in the year 1724, and now published by Kellom Tomlinson, dancing-master ... In two books.
Om hur Linné d y och Linné d ä ser på hur personer bör klä sig skriver jag en del om i avhandlingen, främst i kapitlet Medicin, moral, mode - Vetenskapsidkarens formering av persona.

Avhandlingen är klar!

Äntligen finns det en tryckt bok och snart är det disputation!

Jag tänkte ägna lite av tiden jag nu fick över till att blogga lite om och kring avhandlingens huvudpersoner: hushållet von Linné. Här kan det dyka upp någon tråd från avhandlingen som jag associerar till något som händer i samtiden, eller något som inte riktigt fick plats i avhandlingen eller kanske en presentation av något som faktiskt finns i den. Avhandlingens titel är Kiär hustru, wackra barn, bodde uti ett palats. Identitet och materialitet i hushållet von Linné. Första delen av titeln är ett citat, i alla fall nästan (det är några ord som är borttagna för att det skulle flyta bättre). Carl von Linné d ä använder orden när han beskriver sig själv i de texter som han skriver för att beskriva sitt liv och sin karriär, de s k vitorna. Hur Linné beskriver sig själv är en av de saker jag undersöker i studien. Jag studerar också hur hushållet fungerar, vad som händer i husen, materiell status och hur Linné d ä och d y i föreläsningar talar om ämnen som hur man bör klä sig, vad man bör äta eller vad som är nyttigt och skadligt i det avseendet. Den som är intresserad av att läsa hela kan ladda ner eller köpa den via Acta Universitatis Upsaliensis. Disputationen äger rum fredag 15 maj 10:15, och i dessa märkliga tider blir det en disputation på distans via zoom. Mer information finns på Institutionen för idé- och lärdomshistoria. Det var förstås inte riktigt så här jag hade tänkt att disputationen skulle gå till, efter alla dessa år. Nu när det är så här är jag ändå väldigt glad att den blir av. Alternativet att skjuta på den kändes inte alls bra. Till hösten är tanken att det blir ett symposium kring avhandlingen och då kan jag planera fest, och sånt jag tänkte skulle höra disputationen till!